Önskan

O, vore jag fågeln som riktar sin flyktmot skyarna sorglöst och tryggt!O, finge jag sväfva som han i det blåoch svärma i frihet också!

Till väster, till väster jag ilade sällt,till förfädrens grönskande fält,till slottet, som skymtar bland klippor och stenoch gömmer förmultnade ben.

Där hänger den åldriga skölden på väggoch svärdet med rostfärgad egg.Där ville jag skaka från svärd och från sköldallt damm, hvaraf väggen är höljd.

Den skotländska harpan, som förr mången gångvardt strängad vid bardernas sång,ett dallrande genljud ännu äger kvarfrån fräjdade, bragdrika dar.

Men fåfängt jag beder. Min kraft är för svagmot ödets orubbliga lag.Jag skiljes ifrån mina förfäders grafaf böljande, skummande haf.

Den siste af lysande ätt, skall jag dö,förstelnad i främmande snö.Jag här blifvit född, men min ande är där.Men dit ingen vinge mig bär.