Wår högste Herre Gud

I.

Gud är god och godt är alt,Hwad hans godhet har befalt.

1.Wår högste HErre Gud,Som alting wäl har lagat,Han af sit milda råd,I nåder så behagat,At alt hwad jordiskt är,Hwad under månades ringBegrips, thes wäsend ärEn oförwansklig ting.

2.Snartt watnet stilla syns,Snart thet ock öfwerswallarSkog, åker, äng och mark,Skön hus och lustig hallar;Snart sjunker thet i jord,Och hafwer ther sit lopp,I ådror af och til,Som blod i menn'skio kropp.

3.Snart stiger thet i högd,Tå plägar man thet kalla:En dimba, tökn, moln,Snart plär thet jordwärts falla,Tå heter thet et regn;Kalt, blir thes is och snö:Är watten sen som förr,När thet blir smält i tö,

4.Rätt slik förandringslagÄr jorden undergifwen,Snart är hon jord och snart:Til gräs och örter blifwen;sen förtäres opp:Thet förr war jord blir tåTil senor, kött och kropp.

5.Men som alt watn sistTil hafwet åter länder;Altså hwad jordiskt är,Til jorden åter wänderFrån öster, wäster, sö'rOch från wår kalla nord,Så wi til samma mål,Wi läggoms ned i jord.

6.Är thet ej klagan wärdt,At wi Guds ädla gåfwor:Wår ungdoms mod och magt,Mång jodsens sköna håfworEj längre til wår lustOch nöje njuta få;Bäst wi thermed omgå,Så måst' wi ther ifrå.

7.Regnbogen månglet syns,Tå han sin himmel målar,Strax är han swunnen bort,Ej mer med färgor prålar;Så går thet med wår kropp,Han är en bildad mull,Nu står han stark och rätt;Straxt signar han omkull.

8.I spånor, halm och stråEldslågan lätt uptändes;Men se dock til hur snartHan brunnen är och ändes;Så går thet med wårt lif,Som sig så täkt framter,Nu lyser thet så Ljust,Straxt synes thet ej mer.

9.Ack! himmel hwi är dockWårt lif så stackot blifwit?Hwi har naturen ejOsz tusend år medgifwit?På hwilken wo Guds werkPå jorden måtte se,Alt til den Högstas lof,Och wår förnöjelse.

10.Men hwad, ack! hwad wil jagtig, min Gud, förskrifwa!Wil jag med mit förnufttin rådkammar klifwa.Förlåt, o store Gud,förlåt min öfwerdåd,Wi farom wil; men tu ästwis i all tin råd.

11.Thes jag med all min hoguppå tin godhet tänker,Och til then wisza tröst,mit hela hjerta länker.Om nu en sorgedagmin kropp bortröfwar hän,Skal sist en glädjedagmig honom ge igen.

12.Ty wil jag aldrig meri sorg mig öfwergifwa;Men uti lif och dödwid roligt sinne blifwa.Wilt tu mig kalla nu,wälan jag är tilreds;Wilt tu jag lefwa skal,Min Gud jag är tilfreds.