Bo kyrkogård

Höst är inne, härjad gröna lunden;Skeppet glider sakta genom sunden,Hvilka krusas af en il ibland;Träden på det vackra Skurus höjderGula stå. Ett sus om flydda fröjder,Flyktad sommar, tonar genom rymdenOch i vemod vågen slår mot strand.

Och när båten skrider framåt längre,Krymper banan stundligt hop allt trängre,Vågens yta blir alltmera smal,Tills vid Stäket, höljdt i aftondimma,Vägen pressas hop till vattenstrimma:Så bland ödets hällar sammanklämmesMenskans lif i ålderns skumma dal.

Trädens grenar då från skilda stränderTyckas mötas liksom brodershänder:Så i lifvets allvarsfulla qvällTyckas andevärldens lundar sträckaSina kronor ut och famnen räckaFrån den andra sidan menskovärlden,Från fördolda, löfverkshöljda tjäll.

Trånga bana, snart ditt slut jag anar,Kyrkogården nu mitt öga spanar,Kyrkogården vid det stilla Bo.Vinden susar där om slutad möda,Ljusa björkar hägna där de döda,Hvilka sofva lugnt vid vågmusikenSom dem vaggar till lycksalig ro.

Ljusa utsikt! Bortom kyrkogården,Där de fagra träden hålla vården,Vidgar sundet plötsligt sig till fjärd:Efter lifvets trångmål, kamp och ödenVidgas så för andens blick i dödenBortom kyrkogårdens stilla stammarEn oändlig, en förklarad värld.