Cantat vid invigningen af det nya universitetshuset i Upsala

Innan källor än med vatten fylldes,Innan bergens grund var satt,Förr än jordens dag af sol förgylldesOch af måne jordens natt,Stod i oförgänglig skrudVisheten hos Herren Gud.

Hon var med, när himlahvalfvet spändesOch när hafvet fick en kust;Innan än den första stjärnan tändes,Var hon Skaparns ögonlust,Stod på första morgonskynSom ett barn inför Hans syn.

Hon steg hit ned i ljusgestalter fyra:Än heligt kors, än helsans skål hon bär,Än rättens våg och än den gyllne lyraHvars djupa klang en himmelsk helsning är,Som manar tanken att på lifvets banaMed cirkeln mäta och med facklan spana.

Jag är ej Gud, så hennes stämma talarEtt sändebud jag är från himlens salar,En återglans jag är på jordens öFrån en kerub med fyra vingars snö.

Blicken nu i hennes ögaÄr af jordens skymning skum,Genom flor hon ser det höga,Vorgeflor af tid och rum.Hvad hon skådat sammanslutetI en bild oändligt hel,Nu hon skådar sönderbrutet,Styckevis och del för del.Men mot himlen trår ur grusetHimlens dotter evigt opp,Fyra vingar än mot ljusetLyfta hennes andes hopp.Högmods stämmor ej hon lyder,Säger än: »Jag är ej Gud»,Ödmjukhetens lilja pryderEnsam hennes enkla skrud.Närmre, närmre, så hon skriderTill den Höge ofvan skyn,Står som i sin morgons tiderLik ett barn inför Hans syn.

Ej svärdet blott, ej guld det ärSom göra riken stora.Ett folk, som ljusets fana bär,Skall ej sig själft förlora;Det återvinna skall i fridSin gamla äras stormaktstid.

Den höga Vishets nya borgMed himlens nåd skall varaEtt fäste, starkt i fröjd och sorgAtt Sveriges språk försvaraOch Sveriges lynne, som till artAf ålder varit djupt och klart.

»Odlaren strör i mörka mullen» hoppets späda, växande brodd,Läraren sår i unga sinnen ljusets ädla, spirande sådd.Fröet kommer som skörd igen.Hell er, odlingens såningsmän!

Fäderneslandets korn och kärna gror i edert skyddande hägn,Arbetet tynger, het är dagen, allt beror på himmelens regn,Men vi minnas, när skörden ler:Såddens möda var er, var er!

Helig är den unges vaka,När han tidigt lärt försaka,När för sanningsrikets fägringStundens flärd han offra vet.I hans själ, med stilla maning,Gryr som dröm, som dunkel aning,Glänser löftesrikt som hägringHögre världars verklighet.

Heliga de tysta timmar,Då vid lampans ljus, som glimmar,Evighetens dager svallarIn i flitens enkla tjäll!Lyssna, yngling! Röster klingaSom din unga själ bevinga;Gud dig ropar, Gud dig kallar,Som han gjort med Samuel!

Fram! — Förmäten den, som villeSlå i band det unga snille,Stäcka hjärtats framtidstro,Hindra vårens knopp att knoppas,Böljan lösas, hoppet hoppas,Tanken timra upp sitt bo!

Fram! — Hvad åldradt blifvit, vike!Frihetens och ljusets rikeEj behöfver villors värn.Frie män, ej vanans slafvar,Stå på frie fäders grafvar,Tåla aldrig bojans järn.

Fram! — Men fäll ej friska träden!Lyss ibland till minnets qvädenOm de stolta sinnens fall!Allt hvad ypperst stunden firarUr förgången odling spirarLiksom säd på Fyrisvall.

Fram! — Men glöm ej fädrens saga:Att för tidigt arfvet taga,Styrbjörn kom vid lurars skall.Här af segersälle kungenBlef den vilde örn betvungen:Så är sed vid Fyrisvall.

Gamla former nu hota brista,Stormens fålar på manen rista,Gamla märken sitt välde mista.Fall ej, svearnes äldsta, sistaBorg, som byggdes åt ljusets makt!Blinde Höder vill Balder döda,Hat och split vilja allt föröda,Men från muren likt stjärnor glödaNamn som mana till ädel möda,Och därute står Geijer vakt.

Svepes seklet i natt och dimma,Kommer yttersta mörkrets timma,Låt hvart fönster af lampor glimma,Ädla borg, låt en mäktig strimmaBryta fram genom töcknens midt!Stolta boning för sång och saga,Just mot dig skall i fejd man draga:Kan man dig ej med järnhand taga,Lyckas aldrig man dig försvaga,O, så länge är Sverige fritt.