Hufvudbanéren

Vi minnas ännu från barndomsdari Den äldre herr Stures saga:I fäderneslandet dansken var,Och Stockholm skulle han taga,Sankt’ Klaras klocka ringde så hårdt,Och svärd emot brynjor nöttes,Och uppe på höjden var slaget svårt,Där hufvudbanéren möttes.

Där höjdes och sänktes ofta nogDen dagen på stridens banaDen blodigt glödande DannebrogOch Sveriges älskade fana,Och skäktor hveno och pilars skurFörmörkade rymder klara,Med ångest stod på Stockholms murAf jungfrur och fruar en skara.

Och ädla qvinnor i sindal och mård,Som annars i dansen blänkte,Åt stadens fattige mat och vårdDärinne i borgen skänkteOch bådo af arm och af krank som lönDet bästa som kärlek eger:En enda varm och lågande bönFör Sveriges och Sturens seger.

När höjden stormades tredje gång,Då togs ock högqvarteret,Och Dannebrog sjönk vid härskri och sång,Och upp flög Sveabanéret.Då steg mot himmelens ljusa blåEtt »tack» från frälsade länder,De stolta jungfrur och fruar dåFrån muren klappade händer.

Det ståndar ett slag den dag, som är,Fast svärd ej och brynjor nötas.På tidens höjder till storms det bär,Och hufvudbanéren mötas.Det ena är gult och blått. Med nödDet kämpar att plats behålla.Det andras duk, som är blodigt röd,Ha onda magter fått fålla.

Den fållats af män, som ej tro på GudOch ej på fädernejorden,Som svika sin tro mot altar och brudOch svika den heliga Norden,Och skryta att icke det sorg dem gör,Om Sverige för andra får slafva,Blott ingen med våld deras måltid störOch plägning och kläder de hafva.

Dock ljuder de heliga klockors röst,Som än man ej tysta dristat,Och väcka till kamp hvart ädelt bröst,Som heder och kraft ej mistat,Och ädla jungfrur och qvinnor ståÄnnu på muren och spana,Om seger skall följa banéret blåEller hatets och lögnens fana.

De kyska qvinnor, som härd och gårdMed ära och kärlek hägnatOch unnat de arme bröd och vårdOch nöden ett hjärta egnat,De önska som mödans skönsta lönDet bästa som kärlek eger:De be om en varm, en kraftig bönFör Sveriges och ljusets seger.

Nu stupar dagen i purpur och blod,Och striden väger och väger:Men storma vi höjden med riktigt mod,Så taga vi fiendens läger.Då blifver en fröjd hos gammal och ung,Som aktar saga och minneOch älskar fädernejord och kungMed troget, brinnande sinne.

Då strålar beväpnad kring Sveriges skärDess ungdoms blommande skara,Och ingen skall våga komma för närEtt land, som vill sig försvara.O heliga timma! Banéret blåSkall svaja från tryggade stränderOch ädla qvinnor skåda därpåOch klappa med stolthet i händer.