Ludvig Norman

En främling — sägs det — konstnärn syns för världen,En slöjad hemlighet hans väsen är,Han känner andra mått och andra värdenÄn hvad på dagens marknad gälla plär.O, lycklig han, om han sig helt försänkerI helga syners, helga drömmars hafOch mer på himlen än på jorden tänkerOch rent försmår dess list, dess usla ränker,Och lefver för det kall Urania gaf!

Då blir han barn och blir ändå en heros,Han nöjen känna kan, men ej intrig,Han eterneller eller rosor ger oss,Men ingen bolmört blommar på hans stig.Han vill med lappri dagens pris ej köpa,Han därtill är för konungsligt förnäm,I lånta former vill han intet stöpa —Och att på torgen efter bifall löpa,Han därtill föddes mycket för beqväm.

Så Ludvig Norman, du bland konstens svurna,Musikens borna ridderskap höll vakt,Och det skall sägas tacksamt vid din urna,Att varmt du hyllat har idéens makt.Dig brydde världens knep och funder föga,Din rika själ på svek och prål var tom,Till ditt piano genien från det högaSteg ned: man såg på glansen i ditt ögaÅtt konsten öppnat dig — en helgedom.

Hvad var det skönsta i din lefnads sträfvan,Hvad ypperst var bland allt, som kom och svann?Var det ej, säg, ändå den helga bäfvanSom grep din själ, när skaparlågan brann?Bekymren kommo. Hvart vår gång vi styra,De glömma ej att följa jämt vår färd,Och konstens barn, som sörja eller yra,Ha blott palett och violin och lyraAtt sträcka fram som sköld mot qvalens svärd.

Allt har förgått. Din ungdoms dagar runno,Ditt sommarlif i Leipzig flöt förbi,Då hjärtats första morgonkänslor brunnoVid en romantisk Schumanns-symfoni,Då Manfreds trots och Fausts längtan hördesI djupa toners mörka sagosvall,Af Klaras händer instrumentet rördes….Allt har förgått. Af stormen lugnet stördes,I bitar brast »das Glück von Edenhall».

Allt är förbi. Din mannaålders lagrar,Din färd kring diktens lundar eller slott,Din höst med sina många vemodsdagrarAllt är en vålnad, är ett minne blott.Men aldrig dör den tonande musikenSom ur ett vist och känsligt sinne flöt,Där klassiskt lugn förmälts med romantikenOch där ett sken från dolda anderikenKring konstrikt byggda former skönt sig göt.

Farväl, farväl! — Från jordens fängselgaller,Materiens bojor, anden styr sin gång,Cecilias orgel själf ur handen fallerVid en förnummen, helig andesång.Hur allting ordnas! Här ej missljud felaOch örat skärs af månget gyckelskri,Men där försmälter i det stora HelaHvar dissonans och andehänder spelaDet vida alltets jättesymfoni.

Farväl, farväl! — Den ädle tonkonstnärenI våra hjärtans gömma lefver qvar;Blott plågan borta är, de små besvären,De stora sorger som han fordom bar.Farväl, farväl! — En stilla andeskaraVår broder tagit i sin helga vård.Dö bort, min sång! Hvad har du önskat vara?Ack några bleka »månestrålar» baraKring mästarns grift på dunkel kyrkogård.