Martin Luther

När fal för snöda flärdenVar kyrkan, Kristi brud,Och tjente denna världenLångt mer än Herren Gud,När tviflets löjen spelteKring kyrkofurstars drag,Bäst aflat ut de delteFör gåfvor hvarje dag,När tron var platt försjunken,Han kom den djärfve munken.

Det var ett ängsladt sinne,Som honom handla bjöd,Det stod ett slag därinneEmellan lif och död.Af djupa samvetsstrider,Ej köttsligt öfvermod,Till fejd han drefs omsider.Han fick med kött och blodFörvisst sig ej befråga.Han måste allting våga.

Och mörka vattuvågorNu svepte kring hans led,Och bannets åskeldslågorKring honom fräste ned.O det vill till att bäraGuds harnesk om sin dräktFör att, som han, sig läraAtt stå helt oförskräckt,Hur hotets stråle ljungarFrån kejsare och kungar.

När man skall till att brytaMed gamla lärors band,Då gäller det att knytaSin hand om Herrens hand,Då gäller att ej skiljaSin väg från Guds beslutOch ej sin egen viljaAllenast föra ut,Men till Guds ord sig tryggaOch på hans löften bygga.

Det ordet länge fängslats,Men Luther fritt det gaf,Och mången själ, som ängslats,Nu hugnad vardt däraf,Det vardt en stadig lykta,Till hands för hvarje man,För rika och betrycktaDess låga åter brannMed ljus för alla öden,För lifvet och för döden.

Han ref i tusen styckenDen sida dräkt i sär,Som efter egna tyckenVerkhelighet sig skär.Mot dödens qval och fasa,Mot syndens skuld och skamEn gärningsläras trasaHan räckte mer ej fram,Ej världens kläder lena,Men trones silke rena.

Du var hans borg och fäste,Du underbara tro,På en gång örnanästeOch fridens dufvobo!Du var på vreda vattenHans skepp, som ej gick läck,Och där i svarta nattenHan hörde utan skräckDen hvinande orkanen,Som kom från Lateranen!

Han reste kyrkans boningPå nytt med väldig handPå Kristi blods försoningOch ej på lösan sand.Ej några andra grunderHan ville bygga på,Förty att menskofunderBlott äro halm och strå,Men Herrens ord i ställetÄr fastare än fjället.

Att lifvet menskligt njutaFörbjöd ej sträng hans röst,Och presten själf fick slutaEn maka till sitt bröst.I klostrets bot och vakaEj tyne liljor ner:Att bedja och försakaBehöfs ej cellen mer.Försakelsen får öfningI lifvets hvardagspröfning.

Så dristig fram han träddeMed oförfäradt mod,Och orden ej han skräddeOch hetsigt var hans blod.Bland häfdens bronsnaturerMed borgerliga dragOch skrofliga konturerOch kraft, men ej behag,Han står i minnets tempelEtt strålande exempel.

Men denne man, hvars hammarSå hårdt slår ned i fejd,Ett hjärta har, som flammarFör språkets ädla frejd;Och denne man, som tronerTill bäfvan ej förmått,Vid sångens hulda tonerFår ögat ofta vått,När all den inre malmenFår klinga fram i psalmen.

Den psalmens ljud skall gungasTill hyddor fram och slott,Den skall bland kulor sjungasAf sårad hugenott;Kanonerna från SpanienDess klang ej tysta ned,Den ljuder kring Oranien,I Danadrottens led,På Hvita Berget svingarDen fram på fasans vingar.

Guldkungens här skall dragaMed den i striden änOch väldigt beledsagaMed skarp svensk lösen den.Hvar helst förtryckets vallarEn skara stormat har,Var viss att psalmen skallar,Och jublande man tarPapisternas redutterVid sång, som skrefs af Luther.

Men ej i kriget bara,Nej, hvar ett hjärta slår,Som är i inre faraOch ingen lindring får —Ett hjärta, som ej svalkasAf jordens usla tröst —Den sången ofta nalkasMed kraft till trötta bröst;Vi falle ej till rygga,»Han är vårt vapen trygga».

Ty Luther göt i dennaOch annan harpodiktAllt, hvad en själ kan kännaAf helig tillförsikt,Ett hopp, som endast litarPå Gud och hans förbundOch ankartanden nitarI evig ankargrundOch aldrig släpper tagetOch aldrig blir bedraget.

Så var i sångens kynne,I lära, skrift och bragdVår lärofar till lynne:En hjälte, oförsagd.Men hvarje lejonsinneÄr känslorikt ändåOch styrka fans därinneMen vekhet äfvenså:Sågs pannan åskor bära,Var regn i ögat nära.

Nu fyra sekel svunnitLikt snön, som smälts hvar vår,Och mycket vexla hunnit,Men än hans verk består.Och här, där Luthers läraEn tvillingsyster ärMed återvunnen äraOch ordnad frihet, härÅt detta verk man glädesLångt mer än annanstädes.

För det har Wasa brutitEn väg med hjältemod,Och Gustaf Adolf gjutitFör det sitt ädla blod.Det har i lag och minnen,I samhällsskick och sed,I hjärtelag och sinnenTrängt djupa rötter ned,Och än är Luthers kyrkaVårt rikes bästa styrka.

Vi vilja aldrig skänkaTillbaka mer åt RomVår rätt att själfva tänkaFörrän vi fälla dom.Guds ord skall fritt oss glädaOch lysa med sitt bloss,Och ingen makt får trädaEmellan det och oss,Det blir därvid: vi ämnaVårt ädla arf ej lemna.

Men om den store andenNu kunde gå igenOch speja öfver landenMot tid som dröjer än;Mot vantron kanske fölleHans tyngsta hugg ej ner,Jag tror han förehölleOss otron desto mer,Som yfs att allt förnekaOch med det helga leka.

Och börjar rymden mulna,Som än är tämligt blå,Och nalkas vindar kulna,O, att han komme då!Han skulle teser spikaOm lydnad då och tukt,Mot fromleri predika,Som ej gör bättrings frukt,Och straffets texter läsaOch själfsvåldsandan qväsa!

Må, som en vördad fana,Hans namn i denna stundTill enighet oss manaPå pröfvad lärogrund!All söndring gör, att ensamMan lätt blir underlagd,Men faran är gemensam,Så varde ock vår bragd!Om detta arf man lemnar,Vår kraft i spillror remnar.