Nyårsafton

Ned i minnets bleka vesterGlider nu det gamla år,Och dess sista dag, Sylvester,Vemodsfull vid gränsen står.Nyårsafton stilla skymmer,Långa kedjan lupit ut,Med sin fröjd och sitt bekymmerÄr ett solhvarf redan slut.

En allvarlig ängel träderNed från stjärnehimlen då;Skina ej som snö hans kläder?Fråga ej hans läppar så:»Menskobarn, hvars dag är lidenÄn i dur och än i moll,Har du fyllt den tomma tidenMed ett evigt innehåll?»

»Se, ur lefnadsbokens rulleÅrets sida vecklats opp,Att på den du skrifva skulleTro och gärning, bön och hopp.Nu jag skall de skrifna bladenVisa upp för Domarns syn,Nyss du skref den sista raden,Den skall läsas ofvan skyn!»

Höga makt! Hur armt, hur litetMenskobarnet verkat har!Trög var viljan, och där nitetFanns — hur ofta skeft det var!Höga magt! Vi dig åkalla,Låt din stränghet ej bli spord,Men tag mot, tag mot af allaTacksamhetens barnaord!

Tack att du har täckts beskyddaDetta land för frie män,Tack att i palats och hyddaNötta bibeln läses än!Tack att hjärtat fått som svalanBygga bo i templets famn,Där ditt ord ännu har talanOch ditt altar ger en hamn!

Tack för fröjd Du oss beskärdeI de stilla hemmens rund,Där det minsta har ett värdeOch sin helgd en hvardagsstund!Tack att stormen starkt ej skakatDenna grund för rikens makt,Men att trohet än där vakatKysk sin lugna tempelvakt!

Tack för hvarje sorg, som öfvatOss i undergifvenhet,Tack för qvalet, som oss pröfvatOch hvars djup och mått Du vet!Tack för hoppet att de kära,Som i år vi bäddat ner,Äro i den stad dig nära,Där ej tårar flyta mer!

Tack, att årens strömmar stridaGå mot evighetens haf!Tack, att dagarne, som glida,Glida till den stilla graf!Tack, att jordens lust bedrägligBlifvit, för att anden skallVinkas till en fröjd osägligOfvan vansklighetens svall!

Tack för tron, att här ej varaSkall vårt slägtes rätta hem,Men att Du vill uppenbaraOss ett nytt Jerusalem!Tiden själf skall sönderbrista,När basunen stark och gällBådar mensklighetens sista,Tidens sista nyårsqväll.

Då i blek, i dimmig vesterGlider slägtets vandringsår,Och dess sista dag, Sylvester,Vid den stora gränsen står.Andevärldens klockor ringaTidens själaringningsslag,Upp de gyllne portar springaTill en evig nyårsdag.