Prolog

Det är så mycket, som vill skilja sinnen,Så mycken söndring, som vill störa frid;Det ungas drömmar och det gamlas minnen,Hvar helst man blickar, rusta sig till strid.Hvem är du, milda ängel, som förenarDe många bröst, som hatet sprängt isär,Du makt, som ej befalla vill, men tjenar,Och ej ett gissel, men en lilja bär,Och tistlar ej men säd sår ut på vreten?Dig Gud har sändt, du är — Barmhertigheten.

Föreningsbandet du åt alla räcker,Dess purpurfärg försoning innebär.Från jord till himmel det sig vänligt sträckerOch vid Allfaders tron det fästadt är.Det är ett band af kärlek, ej en boja,Ty det befriar när det binda får,Förbinder hjärtan, så i slott som koja,Förbinder hjärtats eller kroppens sår,Det är ett band af kärlekshjälp och bönerOch det vill ena jordens alla söner.

Barmhertigheten ej förvetet spörjerOm världsåsigt, om mening och parti,Blott en dess tanke är: vår nästa sörjer,Vår broder lider, han skall hulpen bli!Då domnar för en stund allt kif som splittrarVårt underbart upprörda tidehvarf,Då mildras allt det vilda, som förbittrar,Blott lidandet är qvar, vårt släktes arf,Det blickar upp med vemod i sitt öga,Och splitet faller vid dess syn till föga.

Vi lida alla. En gemensam klaganTill himlens loft går upp från världen all,Ty det bor sanning i den helga saganOm flyktad oskuld och gemensamt fall.Vi lida alla. Masken blomman gnager,Men, ack, den gnager äfven ekens stam,Och smittans vind, som genom rymden drager,Den drager ock i menskohjärtan fram.Vi lida alla, ingen lider ensam,Men därför vare kärleken gemensam!

Och om enhvar än skugga bär på pannan,Dess mörker dock ej lika deladt blef,Mer djupt, mer allvarsamt hos en och annanDet yttre qvalet sorgemärket skref.Du, som ej trycks af fattigdomen neder,Du, som ej släpar tungt en tiggarstaf,Du, som ej kännt i sjukdomstärda lederEn skälfva bådande en nära graf,Statt upp och hjälp, när suck och jämmer ljuder,Statt upp, ty tacksamhet mot Gud det bjuder!

Han låter än dig verka utan hinder,Han låter än dig nyttans fält beså,Än ha ej blekts de helsofulla kinderHos älskad maka eller ljufva små.Ack, när du ser de oskuldsfullas dansar,När aftonlampan lyser hemmets värld,När fridens genius dina Larer kransar,När rörd du står vid flickans hufvudgärd,Som somnat nöjd med dockan vid sin sida —O tänk: en skuld jag har till dem som lida!

Och I, som själfve frälsts från plågans läger,Där himlens hand den sjuke håller böjd,Och kännt hur ljuft det känns, när helsan säger:Vak upp igen till lifvets kamp och fröjd,Och I, som kanske fått ett högre minne,Ett minne mer än andra minnen skönt,En sorg, som varit efter Herrens sinneOch därför blef med fridens palm bekrönt —Barmhertige mot nöden dubbelt varen,Ty er barmhertighet är vederfaren!

Ett ord har ställts till den, som sig förbarmar,Att honom ock skall ske barmhertighet,En evig kärlek räcker fadersarmarÅt den, som älska, den, som hjälpa vet.Ty fast det goda ej för lönen göres,Fast usel är hvar jordisk hjälp och svag,Fast all vår sträfvan jämt af brister störesOch allt vårt nit bär skröplighetens drag,Vi fått ett löfte dock, som stjärnlikt brinner:Barmhertig var, barmhertighet du finner!

Och tron mig, ej åt våldet, ej åt styrkanSkall seger slutligt skänkas ofvanfrån!Allt storhetssmicker dör, all snilledyrkan,Till sist för glorian från Marias son.Det djärfva ej, det milda blott, det ljufvaSkall bryta sist för ljusets sak en ban,Det var ej örnen, nej, det var en dufva,Som steg en gång till Mästarn vid Jordan, iOch ned hon skall på tidens vågor sväfvaNär allt vill brista och när allt tycks bäfva.

I stilla dufvosinnen, menskovänner,Till er vi vädja, er om hjälp vi be,När nu det gäller lindra qval, som bränner,Och hem åt sjuka, stöd åt arma ge.Ur vintrar kärlek mäktar skapa vårarOch trolla fram ur kryckan fridens palm,Till pärlesmycken byta sorgens tårarOch smärtans suck i tacksamhetens psalm,En rosengård i ödemark planteraOch änglar omedvetet härbergera.

En gång en hjälte, säger Spaniens sägen,Den store Cid, all kristenhetens hopp,En öfvergifven sjukling fann på vägenOch tog den arme till sin boning opp.Han i sin bädd den frusne nederlade,Som då stod upp med blick odödligt klar,Med hvita vingar och högtidligt sade:»Ett himlens helgon nu du vårdat har,En Guds martyr, som Edens krona eger,Ditt svärd skall därför följas jämt af seger.»