San Marcos kloster

Hvarje hjärta har sin egenVallfartsort, dit drömmar gå.Qvalet med de snabba stegenHinner ej dess vigda vrå,Ej bekymren, hur de ila,Följa vandraren ditin.Hvarje hjärta har sin hvila,Har sin fristad — jag har min.

Bort jag flyr till Arnostaden,Till S. Marcos klostergård.Kring den vänliga arkadenHålla fridens andar vård,Kristus syns i pilgrimsskrudenMålad ofvan klostrets port,Af dominikaner bjudenTill hospitiets stilla ort.

Fiesole, ett barn af ljuset,Prydde här med bilders talHvarje cell i ordenshuset,Gångar och kapitelsal.Som en våg, där svanen seglar,Speglar af hans milda glans,Så S. Marcos kloster speglarGenom tidehvarfven hans.

Ej af skenet, ej af flärdenVar hans barnasjäl berörd,Penseln ej af sinnevärlden,Med dess prakt och ståt, förfördRen och huld och fläckfritt fagerVar den inre värld han såg,Och en öfverjordisk dagerGöt sin klarhet i hans håg.

Här han målat Edens stränder,Helgon, strålande i skyn,Barn med strängaspel i händerOch med oskuldsfärg på hyn,Rosigt skära änglaväsen,Som förkunna lammets pris,Dans på daggbestänkta gräsenVid ett öppnadt paradis.

Alltid förrn han gick att måla,Bad han först en stilla bön,Därför ock hans bilder strålaAf en andakt from och skön.Fast hans pensel tecknat miste,Fast hans konst var föga rik,Häfden ingen konstnär vissteMer förklarad, änglalik.

Därför flyr från stundens fejderJag, när vesperklockan slår,Ofta till de stilla nejder,Der S. Marcos kloster står.Barndomsvärldens goda änglarFrån min tinning inom kortFläkta där med liljestänglarAggande bekymmer bort.