Skollofskolonier

Ingen utsikt, trånga gränder,Höga tak och murar grå!Solen knappt en stråle sänderIn i kyffet till de små.

Bleka kinder, kosten mager,Mor och far ibland i kif,Ringa glädje, föga dager —Så är mångas barnalif.

Men barmhertigheten träderGenom dörren någon gångSom ett sus af vestanväder,Som en plötslig fågelsång.

Vänligt lättar hon det tunga,Gör den bundne åter friOch församlar skaror ungaTill en »skollofskoloni».

Ut från grändens, ut från burensHäkte, sjuka lärka, flyg!Till den blommande naturensModersbröst ditt hjärta smyg!

Gröna ängar, friska vindar,Stilla hagar, klarblå våg,Mörka furor, ljusa lindarVederqvicke barnets håg!

Skatt af helsa, hoppfullt sinne,Goda vanor må dess själHösta in — och så ett minneAtt man ment det mycket väl!

Detta minne kanske mäktarStilla sedan månget agg,Någon vrede bort det fläktar,Lossar någon törnetagg.

Och när barnet återvänderNytt till skick, till helsa nytt,Hos föräldrarne det tänderKanske åter sol som flytt.

Hemmet återverkan rönerAf den sommar, barnet haft,Hårda ord bli kanske böner,Dåsighet blir arbetskraft;

Afundskänslan mot de höga,Mot enhvar af bättre lottFaller småningom till föga:»Barnet har ju haft det godt»!

Så förstärka barnafingrarKanske det föreningsgarnHvilket, enande, sig slingrarRundt om alla Adams barn,

Bandet, som drar upp ur grusetÖch som evigt fast skall bliNär den flytta fått till ljuset,Mensklighetens »koloni».