Till Erik af Edholm

Igår i hemmet man din fest har firat,Din plats vid bordet man med blommor sirat.Vi få väl tro, fast tron ibland är svår,Att du har lefvat sextinio årOch att ditt sjuttital är redan näraFast lynne, hållning mot den siffran svära.

Nu af din fest vi fira annandagen,Och vestergök sin sång tar upp i hagen,Och Sandemar vid trastarnes musikSin fägring speglar i den blåa vik.Min sång med göken täflar ej och trasten;Den skulle blott förlora på kontrasten.

Men likafullt ett »lycka till» den sägerFör hjärtats gull, som mer än lyckans väger,För själens helsa, kraft och mannatro,För barn och maka i den gamles boOch för den æqua mens, som jämt du visat,Och din Horatius för sin Dellius prisat.

Snart far du åter hem till sommarstället,Där Brunnsviksböljan sorlar invid tjälletSå ljuft som förr, när Oxenstierna sattVid vågens yta där en sommarnattOch ljumma vindar smekte gustavianen,Mot ödets skott i säfven gömd som svanen.

Men för din syn på denna fagra böljaHur många bilder jämt på bilder följa!Gif akt! I månens sken vid vind så svalEn kunglig båt styr dit från Ulriksdal,En högväxt man på däcket ler och skämtarOch för en stund hem till sin borg dig hemtar.

Hans slup dig tager upp i silfverdimma,Snart börja ljus i dryckessalen glimma,Då samlas vänner, som i fordomdag,Hos vänsäll kung igen till gästfritt lag;I vålnadsglans, som flydda minnen skänka,Kring salens väggar tänkespråken blänka.

Om synen åter flyktar lik en hägring,Du har dock qvar det rika minnets fägring,En trogen hågkomst af din vän och kung,Som var så god, så ridderlig, så ungOch egde sommarns fel i höga nordenAtt lefva fort och hastigt lemna jorden.

Och du har qvar af qvällsol vänligt färgadDitt sinnes jämvigt, skönt i hösten bergad.Den skådebana, förr du förestått,Ej lockar mer och nu du trifves blottPå den, som hemmets stilla scen bereder,Och där ditt stycke ges: en man af heder.

Och kära böcker från den gyllne tidenDekorationer bilda där åt friden;Ej med aktörer några pjeser nu,Med barnen lexor repeterar du.Ack, Gustafs scen, som väl du skött, nu tvinar,Blott hemmets scen har glädje, som ej sinar.

Må af din lefnads vackra drama mycketFå vara qvar och sent må slutas stycket!I alla fall när sist ridån går ner,Ditt öga lugnt mot högre scener ser.I hemmet länge må din lycka grönska ….Så vestergök, så dina vänner önska.