Alvastra

Till själen sund, till kroppen sjuk,Han kom med mig tillbaka.Nu bor han under svepeduk,Allena går hans maka.Högt vill jag min älskade herre berömma,Allrakärasten min, jag kan eder aldrig förglömma.

Till ensam säng, till ensamt bordJag vandrar här och klagar,Nu hvilar i den kalla jordDen högst min själ behagar.

Mig likar här just ingenting,Då han mig ej är nära,I döden gaf han mig sin ring,Den vill jag ständigt bära.

Den är min kärastes relik,På fingret den jag sätter,Den gör mig än i hågen rikI sorgefulla nätter.Den talar om minnen förborgade, ömma.Allrakärasten min, jag kan eder aldrig förglömma.»

»Tre dagar samma syn jag sågOch samma röst jag hörde,Jag blef så underfull i håg,Mitt hjärta Gud berörde:’Förglöm, förglöm din saknads ve!Du andeliga ting skall se,Mig själf jag vill dig lofvaTill evig morgongåfva!’

Då bort mitt älskogsminne gled,Då brusto gamla banden,För korsfäst brudgum föll jag ned,Men uppryckt blef i anden.’Säg jordens kval och lust farväl!Min kärleksgnista i din själSkall tända altarglöden,Som brinna än i döden!’

Då slet jag snabbt från fingret afDen ring, som Ulf mig skänkte:Den band min tanke vid hans graf,Den till hans stoft mig sänkte.Min vilja nu jag offrar Gud,Mig Kristus tar till fattig brud.Att ej i minnen slafva,Jag vill min sorg begrafva.

Om väcka upp mig stode tillDen make jag begråter,En örtug ej jag gifva villAtt Ulf i lif få åter.Den jordefröjd är blekt och död,Som förr min kind gjort rosenröd.I paradis vi bådaFå Herrens klarhet skåda.»

»Den svala klosterkällaMig hviskar hvar minut,Hur nådens vågor vällaOch aldrig sina ut.

Den sköna klosterklockaMig vittnar med sitt ljud,Hur nådens stämmor lockaEtt hjärta hem till Gud.

I solgrand, hvilka simmaI klosterkyrkans kor,Jag ser Guds under glimmaBak ändlighetens flor.

De murens spindelväfvar,Dem snabbt en fläkt förstör,Mig sagt, att lyckan bäfvarOch mensklig konst är skör.

Mig humlans surr förklararI örtagårdens lund,Att värdslifssurret varar,Som dess, en liten stund.

När flinga tätt på flingaAf snö, som smälter, strös,Vill snön ett bud mig bringa,Att världens gunst är lös.

Jag mig tillbakadrager.Långt mer än jordens flärdÄr Herrens mässa fagerVid sång och tidegärd.»

I vågor hennes själ som Vettern gick,Så djup, så rörligt vexlingsrik till skick,Men rik också på lönlig andaktsort,Där vågen dör som vid Rödgafvelsport.Af strandens vass hon ödmjukheten lärde,Alvastratystnad fromma tankar närde,Mot höjden trängde hennes trånad opp,Som bokar klättra uppför Ombergs topp.Sen dess en helgd sig jämt kring nejden lägrar,Kring Vettern än Birgittas minne hägrar.

»När tyst i vinternattenMed blick och tanke vakenJag skådar öfver takenFrån svindlande karnap,Jag ser i Vetterns vattenDe stilla stjärnor blänka:De mana mig att tänkaPå himlens ridderskap.

De klara stjärnor alla,Som högt i rymden stråla,Inför mitt öga målaGuds helgon utan tal,Se, himlatunglen kallaMin själ från världens vimmelTill frid i Herrens himmelOch Lammets bröllopssal.

Det måste mörker råda,Förrn jordisk blick förnimmerDet ljusa fackelskimmerFrån fästets vida borg.Så menskoögon skådaGuds rikes helga underFörst under nattens stunder,Den natts, som heter Sorg.»

»En öken är världen. På villande ledHvar finna den riktiga kosa?Blott tistlarne växa å tvinande hed,Hvar spirar du, himmelska rosa?

Jag vet nog en väg; den är bred, om ej lång,Till helvetesbranter den leder,Där vandra så många med lustelig sångOch tumla i klyftorna neder.

Jag frågar och frågar med vacklande mod,Då hör jag en stämma, som talar:’Birgitta, en väg har jag redt i mitt blod,Den går genom skymmande dalar.

De skarpaste törnen då stungo mig svårt,Jag sargats till händer och fötter,Men vägen blef banad, det stod mig så hårdt,Jag ryckte upp tistlar med rötter.

Sen dess har den vägen nog vuxit igen,Dit mången sin vandring ej styrer:Man heldre vill vara all världenes vänÄn följa Guds helga martyrer.

Den vägen ej älskas af mäktige män,Som sitta på ärones säten,Men fattiga sinnen dock hitta den än,Den är ej till fullo förgäten.

Birgitta, gå in på den heliga stig,Bland törnena röj dig en kosa,Bryt väg mellan stingande taggar till migOch vinn dig den himmelska rosa!»

Um dröwilsen undirstaar jakmik vara thina dottir.

»Jag väljer mig den bägar,Som fylld med malört är,Jag väljer mellan vägarDen väg till smärtan bär.När mest jag mig bedröfvar,När tung käns sorgens makt,En inre röst mig sagt,Att elden guldet pröfvar.

Förutan kval ej krona,Ej lön förutan strid,Och den sig själf vill skonaSig tappar själf därvid.Af Mästarns lif tar formenDet lärjungslif vi fått,Och rätta hamnen blottVi finna efter stormen.

Oss sorgen är till nytta:Den lydnad kallar oppOch längtan ger att flyttaFrån denna jord vårt hopp.Gick allt oss väl i händer,Flöt allt som mild musik,Vi glömde himmelrikOch paradisi stränder.

Hvad jag höll kärt för mycketMin Gud har brutit ner,Att ej det egna tycketJag skulle följa mer.Mig intet nu skall skiljaFrån den för mig har dött,Min stolta egenviljaVid Kristi kors förblödt.»