Cordula

Att »snabba äro lifvets stunder»Jag känner vid din svepningsskrud.I barnaårens ljusa lunderPå lek du var min lilla brud,Jag kan den tiden aldrig glömma,När än vi lekte kurra-gömma,Jag minns din gladt bestörta min,När, där du gömts bak en gardin,Jag fick dig fatt, förrymda dufva!O, dessa dagar voro ljufva.

Men »lifvets stunder» hastigt flyga,Du växte opp, student jag blef,Jag fick ibland till dig mig smygaOch visa verser, dem jag skref,Jag sprang från Sofokleiska körerAtt läsa få »Tre musketörer»,Som vi, i lönn, i någon vråAf gammalt bokskåp hittat på.Med lagrar d’Artagnan sig höljde,Febrilt vi äfventyren följde.

Men »snabba äro lifvets stunder»,Och hur det var, vi skildes åt,Jag grubblade på tingens grunder,Du gick i hemmet from din stråt.I världen många strömmar strömmaOch lifvet leker kurra-gömma,Man hittar ej hvarann igen,Som förr vi gjorde, döda vän!Man ställer undan leksaksskrinen,Och undan dras ej mer gardinen.

Men om i skilda fåror rördeSig så för båda årens flod,På afstånd dock om dig jag hörde,Att du var kunskapsrik och god,Att du, som förr, i gamla husetDig stängde af från mänskobrusetOch var bland dina blommor gladOch gärna hjälpte, gärna badOch bakom »lifvets snabba stunder»I tron såg evighetens under.

Så gick mer gömd för mig din banaOch vår bekantskap stannat afTills, förr än någon kunde ana,Vi möttes vid din stilla graf.Min saknads krans den sorgset höljer,Ack, en gardin för mig dig döljer,En förlåt, lilla barndomsbrud,Som före mig gått hem till GudFrån mänskooro, mänskofunder.O, »snabba äro lifvets stunder!»