Dufvorna

Ert kutter bland Dodonas ekar ljödI skymningsglöd,I voren helgade åt gudars fader.Kring hans prestinnor flög i skiftrik dräktEr lätta släktOch efter er de nämndes Peleiader.

I drogen förr den rosenhöljda char,Som Venus bar,Kariter trådde dansar kring den ljufva.Vid hennes gördel, full af trånads makt,Höll ofta vakt,Men ej för strängt, en skimmerhalsig dufva.

Än under vingen dufvan för de bref,Som älskog skref,Budbärarinna mellan trogna sinnen.Än väcker turturdufvans sång, som gårUr lundens snår,I hjärtat upp fördolda kärleksminnen.

De förste kristne älskat dufvans bild,Och vän och mildDen skumma katakombers grafvar pryder,Symbol af renhet, tro och tålamod,Som än i blodEn himmelsk oskulds stilla lagar lyder.

För dufvosinnen hägrar än den syn,Då huldt ur skynSig dufvan sänkte vid Jordanens flödenPå gudasonen ned, som dopet togOch sedan drogTill kamp och mödor, tålig intill döden.

På sagans borg i mången mystisk kvällHos TiturelEn dufva öfverskyggat helga Graalen,Den hvita fågeln lyste rosenrödVid kalkens glöd,Och hjältar böjde knä i riddarsalen.

Så, fagra dufva, väcks i sångarns hågUr glömskans vågEn fornvärld upp vid sus af dina vingar,Och när vår frid fördränks af böljors lopp,Ett nyfödt hoppDu än med oljoblad i munnen bringar.

Legender sväfva ofta än kring dig,När du hos migPå fönsterbrädet slår dig ner och pickar,Om halsen skimra sagor rosaskärt,Och jag har kärtDitt lilla hufvud, som god mening nickar.

Skänk mig ett bud ännu, som förr, iblandFrån drömda land,Ett bref från dem mig under vingen bringa;O trogna turturdufva, lär mig duAtt, ung ännuI ålderns dag, min andes flykt bevinga!