Ekar och hagtorn

Skönast är du nog, när ur lätta skyarMaj går fram sin färd och naturn förnyar,Vackra väg, där ekar och hagtorn blottHägna vandrarns steg upp till Borgholms slott.

Hagtornsdoft då starkt genom rymden simmar,Vårligt ljus på knoppande ekar glimmar,Hjärtats morgonkänslor gå mildt i knopp,Ungdomsdrömmar vakna med nyfödt hopp.

Hvita hagtornsblommor ur första grönskanSpira skärt som gryende kärleks önskan,Allt är ljust och rent i den unga vår,Eros blyg och gömd bakom träden står.

Ej jag såg dig då, ej jag sett dig hellerVid den tid, då midsommarnatten fällerHalfdagsfloret ut i hvar eklöfsgångOch ur snåren hörs näktergalars sång.

Mig beskärdes ej — ty min vår är lidenOch från hjärtat flydde midsommartiden —Att din fägrings första förtrollning seI så ljufva dagar af hopp och ve.

Dock, o väg som ekar och hagtorn smycka,Har i dina gångar min drömda lyckaStundom skymtat lätt bakom mången stam,När Augustimånen ur moln gick fram.

Ur de nät af silfver, som månen spände,Glimtat ljus en bild, som mitt hjärta kände,Huld min ungdoms fé gjorde gästbesök,Hennes slöja syntes vid vägens krök.

Då för fantasien begynte oftaDöda hagtornsblommor ännu att dofta,Gångna vårar väcktes i lifvets höst,Näktergaln, som flyktat, hof upp sin röst,

För så ljufva vådor man bör sig akta,Eklöfsgången själf tyckes hviska sakta:»Fast och stark du vare, ej endast vek,Ej blott hagtorn bär jag, men ädel ek.

»Ej min väg i drömmarnes land bär neder,Upp till minnets mäktiga borg den leder,Upp till nejd, där heden sig vidgar stor,Och där lifvets väldiga Allvar bor.»