Finsta

På Finsta gård i modersvård,Som fostrar strängt och agar,En sjuårsflickas inre synSåg änglar stå på aftonskyn,Som purprar skog och hagar.

Ej mycken lek, ej mycket smekBeskärdes barnaåren,Men i den blicken djup och klarDet sågs att, fastän späd, hon varTill väldig uppgift boren.

Af ädel stam hon sprungit fram,Af fader utan tadel,Af moder, i hvars stolta blodRann, full af än ej brutet mod,Folkungaättens adel.

På gods och glans ej saknad fannsI lagmanshemmets boning,Men mer än allt i världen vannsDär gällde Kristi törnekransOch Kristi blods försoning.

Till böner lärd och tidigt närdAf heliga legender,Den lilla såg vid flitig sömI stilla tro, i vaken drömMot Edens fagra stränder.

I håg så from slog ut i blomDen bäfvande mystiken.Hon fann, att tunn den slöja är,Som väfves mellan världen härOch dolda anderiken.

Vid stormens tjut kring Finsta knut,Vid stockeldsbrasans flamma,Steg upp vid osedd harpas tonDen helga stad med Lammets tronFör ögon allvarsamma.

»Jag vaknar om natten, jag träderTill bönestolspallen och ber.Därute är hvinande väder,I ångest jag hukar mig ner.En kvinna i skimrande kläder,Osägeligt fager, jag ser.

Hon är från de himmelska landen,Hon hör de förklarade till,Det skimrar kring mantelfållranden,Jag bäfvar, mitt hjärta står still.Hon håller en krona i handenOch spör, om jag hafva den vill.

Jag jakar, och ned på min hjässaHon trycker den, huldrik och skär:»O barn, dessa törnen sig hvässa,Men rosor mitt törne dig bär.Min krona skall stundom dig pressa,Men varda dig lätt där jag är.»

O moder, det var ingen villa,Hon kom från de saligas kor,Ej straffa mig, ej jag gjort illa!Den nåd, jag har undfått, är stor,Hon talte så vänligt, så stilla …O moder, jag skådat Guds mor.»