Framme vid hemstationen

Vår färd var lång, och vacker var den,Vi sett så mången ädel syn,Men genom hedar stundom bar den,Och mulen ofta nog var skyn.Vår färd var lång. Ibland vi domnatAf trötthet, damm och järnvägsskri,I sista tunneln ha vi somnat,Men nu är äfven den förbi.»Hvad plötsligt ljus?» du höres fråga.Ack jo, nu slutas resans plåga,Vi äro framme mycket snart;Det sken, som strålar vidt och klart,Från staden är. Dess glans går vida;Nu genom porten in vi glida.

Vår lefnadsfärd var lång, och ledenGick ofta fram på blomsteräng,Men vi ha äfven skådat hedenOch nog var blåsten stundom sträng.Vår färd var lång. Af törst vi brunnit,Vi tröttats ut till hjärtegrund,Men sista tunneln nu försvunnit,Där vi fått somna in en stund,»Hvad plötsligt ljus?» du höres fråga.Ack jo, nu slutas resans plåga.Vi äro framme mycket snart:Det sken, som strålar underbart,Är ljusets stads. Dess glans går vida;Se, genom porten in vi glida.