I barndomshemmet

Den gamla kammar åter nu mig hyser,Där förr som barn jag var,Och minnets klara stjärneöga lyserPå gångna dar.

Här har jag känt för allra första gångenDen helga bäfvans hopp,Som väcks, när i ett mänskohjärta sångenSlår ut i knopp.

Jag är densamme. Fastän lifvets kedjaAf mödors hårda rönMin ande tyngt, så kan med tro jag bedjaMin barndoms bön.

Förtrogna å, som under fönstret strömmarOch smeks af måneljus,Du väcker upp en här af sagodrömmarMed språksamt brus.

En gång, som du, min ande hoppas hinnaDen efterträdda sjö,Där lifvets kval får som en våg förrinnaOch oron dö.

Till dess jag vill, som du, min väg mig brytaUtöfver hällars stup;En gång ock jag blir stilla spegelytaOch hvilan djup.

Jag innan dess, som du, vill endast hviskaOm kamp, som varit sträng,Glad, om jag fått, som du, förfriskaMin hembygds äng.

Men nu, o ström, se till — jag ro behöfverTy dagens strid var svår —Att du i natt med stilla sus mig söfverFrån barndomsår!