Klockljud i dimma

När gråa töcken tätnaKring lefnadsskeppets gång,Bli solskensdar förgätnaOch tystnar tröstesång.En handsbredd ej, en strimmaEj syns af ljus och hopp,Och ur den tjocka dimmaStå missmods andar opp.

Hur ljuft, om klockor bäraJust då ur töckenskyEtt bud att man är näraSin hamn vid hemmets by!I dig, o lefnadsdimma,Af andeklockors ljudJag fått ibland förnimmaAtt hamn jag har hos Gud.