Menestrelen

September står som menestrelVid Karins kyrkruin,Han spelar sommarens farvälPå minnets violin,Och vid den lena rosendoft,Som höjs mot genomskinligt loft,I menestrelens melodiDet blåa hafvet stämmer i.

Hvad dallring skön och underbarFrån sångarns instrument!Hvad sus från långt försvunna darKring brustna monument!»Jag fordom skådat Visby fall.En skatt, som vaktas ej, blir all.O gäst, fördröjd vid Östersjö,Skall Svearikes sommar dö?»

Med ens mer klar musiken ljödMot rosig vestersky:»Vid alla yttre somrars dödKan inre sommar gry.Kring Österhafvets pärla måEn rustad ungdomsskara gå,Att aldrig denna riksklenodBryts ut på grund af vankelmod!»

Som stålklang ljöd kring gulnad äng,Kring ädel ringmurs praktEn ton från menestrelens sträng,Som manade: god vakt!»Låt pärlan ej, som än är din,I tsarers krona fattas in!Låt kraft ej fly, som sommarn gjort!Håll noga vård om Österport!»