Nära sekelslutet

När detta år — näst sist i seklet — nederTill hvila går inunder vinterpell,Hvad ser du, ängel, du som jorden leder,Du globens genius, denna nyårskväll?Du, som blef satt att styra vår planetPå färd i rymden, säg mig hvad du vet!Du svar ej ger,Ej öga serHvad du i dunkla mantelfållen gömmer,Och fåfängt är hyad mänskoaning drömmer.

I seklets morgon, gamla jord, titanen,Marengos hjälte, dina lagar skref,Tills sist på ön i vilda oceanenHans stormigt sköna saga lyktad blef.Ej fredsoliv på jorden länge trifs,En kalk af blod och tårar släktet gifs.Skall blodbestänktOch tåredränktOck seklets afton sjunka ned i vesterTrots alla vackra kejsarmanifester?

Roffågelsstaters obetvungna lustaOch kejsargamars täflan, gränslöst stor,Oss smärre tvingar att till värn oss rusta,Så godt det går, med näbbar och med klor.Nyss var det kvaft, nu spörjs en ilning kall,Som före ljungeldsken och åskors knall.En länk, ett bandÄr hvarje landI en elektriskt laddad jättekedja.Se, världen flammar som en vapensmedja!

En visa jag hörde om hunger och nöd,Den sjunges af hotande härar,Den sjunges i kamp för det dagliga brödOch eger en klang, som förfärar.Det hviner ett ropFrån stormande hopMot den, som, föraktande likarne, sätterVid borden sig ned med de staplade rätter.

Maskinerna gnissla till visan i taktVid sken som af helvetesbränder,Den ringlar sig ut genom stängsel och vaktUr skymmande kyffen och gränder.Jag varsnar däriEtt växande skri:I vältren i gull, medan allting oss felas,Vi fordra af bytet vår part. Det må delas.

Och skedde det, funnes ändå ingen bot,Fördelning blott alla gjort arma,Och ständigt förnyas det hädiska botUr djupen, där bränningar larma:»Det finns ingen Guds»,Så mullrar ett ljudSom stigande åska kring fjäll och kring dalar:»Det finns ingen Gud i de himmelska salar».

Han finnes, du sorgsna, du sorlande ätt,Han kommer att hjälpa och hämna,Ty visan var blandad af orätt och rätt,Och helas kan mången en remna.Han bygger en broAf kärlek och tro,Som går öfver klyftor och enar det skildaOch söndrade sinnen gör broderligt milda.

O fågel, förr besjungen af Franzén,Du, som han fordom såg i kvällens skenPå fadersgårdens flaggstång ofta sitta,O Sylvia Suecica, flyg stilla utTill Auras strand vid dystert sekelslut:Du öfver Bottnens vågor plägar hitta!

O fågel, sjung, att än vi aldrig glömtDet fosterbrödrablod vi enigt tömtVid Lechs, vid Dünas, Weichselns, Worsklas flöden,O sjung, att, om vår känsla tar sin flyktFörmätet ej, men allvarsfullt och skyggt,Det är, att ej förvärra hårda öden!

O fågel, sjung en gammal melodi:»Än kommer dag, än är ej allt förbi»,Ej jorden evigt vinterväldet lyder.O fågel, förr besjungen af Franzén,Sjung sång om trofasthet bevarad ren!Den sången ingen än med fog förtyder.

Skyddade stränder,Enade händer,Broderlig styrka var alltid vårt hopp.Aldrig vi sveko,Troget som ekoGenljud ur hjärtan och sinnen steg opp.

Seklet förrunnit,Friden försvunnit.Ve den, som söndrat befryndade folk,Hjärteförförarn,Sämjoförstörarn,Fordom i dikten idéernas tolk!

Landens förening —Himmelens mening —Måste, trots honom och andra, dock stå.Svea, vår moder!Vägrar din broder,Rädda då ensam, beslutsam, er två!

Annars er bådaUtgårdavådaNalkas, som slutligt föröda er skall.Yttersta tidenSnart är förliden,Fräls de förenade kronor från fall!

Till ända kvällen lider,Tag fram i skymningstiderDen gamla bok, som varAllt sedan fordomtimmaVårt ljus i hvarje dimma,I striden vårt försvar!

Det år, som gått, har fåratSå mången panna, såratSå månget bröst med sorg.Hvad säger Gud? — Han säger:»Midt i fientligt lägerÄr jag din fasta borg».

Läs mera än, läs mera,Ty skuggorna bli flera!»Han sina änglar skallBefalla att de skyddaFrån undergång din hydda,Din trötta fot från fall.

»Fördärfvet dig förskräckte,Dig vredgadt haf betäckte,Hans starka hand dig drogUr djupens vilda vatten,Och, likt ett barn, i nattenPå armen dig han tog.

»Ej fågelfängarns snaror,Ej pest och sjukdomsfarorDitt hjärta frukta bör.Han genom mörka dalarTill våg, hvars dryck hugsvalar,Med herdehand dig för.»

Nå väl, vi vilja byggaPå denna klippa tryggaVårt hopp, som fädren gjort,Och sedan tåligt bidaDe skiften, hvilka skridaUr nya seklets port.