Olika runor

På gafvelbänk i skälfvosotLåg Torfinn bondes dotter;Hvar söka råd, hvar finna botMot onda ödeslotter?En trolldomskunnig skald man bad,Han gick till flickans lägerstadOch i dess karm han runor skar —Men likafullt var plågan kvar.

Förvisst det var med farlig sejd,Som dessa runor gjordes,Ty skälfvan nu ej mer fick hejd,Förvärring endast spordes,I yrseln kom en skräck från Hel,Och snöda syner drefvo spelI hjärnan hos den sjuka mö,Hvars håg var annars ren som snö.

Dit kom en annan skald en dag,Just när man satt att spisa;Det Egil var, hvars strängaslagVäl alla nordmän prisa.Vid bondens bord han slog sig ned,Men hörde hur den sjuka kvedI vrån. Man sade allt, som händt,Och huru slätt det var bevändt.

Han tog sin knif, han täljde bortDe onda runor alla,Och nya skar han inom kort,Som stamma från Valhalla.Han under flickans hufvudgärdDem lade tyst och drog på färd.En ljuflig sömn den kvalda fickOch vaknade med sol i blick.

Men när hon däjlig stod och sund,Blef klart för hela huset,Att skalden stifta kan förbundMed mörkret eller ljuset,Att skilnad är på strängaspel,Som stämts af Valhall eller Hel,Att kraft all verklig runsång fått,Men läkdomskraft den rena blott.