Petrus de Dacia

Helt nära åldrig NorderportOch ringmurns gördelstyrkaJag har en älskad vallfartsortI Nikolai kyrka.Med brustna hvalf dess tempelhusStår vördnadsvärdt i måneljus,Det klingar stilla andesångKring murgrönssmyckadt korutsprång.När vinden här susar i murens acacia,Mig minnet förtäljer om Petrus de Dacia.

Dominikanerprior härHan var i forna tider,Här lefde han sitt lifs mystèr,Så rik på inre strider.Han hade rest i många landOch burit pilgrimsstaf i hand,Men när han här som prior sattI mången bländhvit månskensnatt,Som silfver kring hvalf och kring pelare stänkte,Han tyst på Kristina från Stumbelen tänkte.

Han mindes, långt från henne skild,Med längtan öfversvinnligBeständigt hennes fromma bild,I oskuld oupphinnlig.Han hennes lefnad här beskref,Hans kärlek Jakobsstege blef,Som gick i sång och böneljudTill henne, men också till Gud,Ty kärlek, som härdats i lidande, renarOch skiljer ej själen från Gud, men förenar.

Han henne egde just i Gud,Här rum och tid ej gällde,Och höjd var denna hjärtebrudFrån vansklighetens välde.Ledsagarinna för hans själFrån jordisk lust till evigt väl,Hon stod belyst af andaktsglödOch lyftad öfver grus och död.Hans bref buro vingade turturdufsposterTill henne från Visby, dess haf och dess kloster.

Ej nämn mystik så underbarExtas, till kramp förvriden!Ej mät med mått från våra darDen dunkla medeltiden!Om andens rymd mer fri nu är,Så vörda dock en tro så skär,En eld, som gått till lifvets märg,Ett hopp af öfverjordisk färg,Och tänk, medan stjärnor ruinen beskina,På priorn, som skref till sin fromma Kristina!

Från denna plats, där nu du står,Han sände afskedshelsningTill henne om sitt sjukdomssårOch dödens nära frälsning:»Du ej mitt anlet skåda fårHär åter, men i evig vår!»Säg, tror du ej, att nu de mötts,Till evig kärlek återfödts?Från gafveln vid hafvet mig vågorna svara:I ljushaf de enats som böljor så klara.