Rom

Hur är, martyrers fromma stad,Som tvagits förr i heligt badAf blods och tårars flöde,Du vorden nu på dygder tom?Hur har du blifvit, ädla Rom,Förnedradt, sköfladt, öde?

I skam är nu ditt rykte vändt,Och Herrens sköna sakramentFör syndapenning säljes.Här slocknat ut de goda verk:I nunnecell, hos munk och klerk,Blott lastbarheten dväljes.

Guds sändebud i AvignonMed kärlekshof, med vin och sångSin lefnadstid förnöter.Om dig, martyrers helga Rom,Guds kyrkas skatt och helgedom,Din herde mer ej sköter.

Af saktmod, lydnad, rätt, miskundFörr uppbars påfvestolens grund,Där vishet utslag fällde.Af högmod, tredska, nidskhet, hämd,Nu tronen bärs, dess dyrd är skämd,Förvärldsligadt dess välde.

I ovälds ställe råder nyck,I helga kärlen gjutes dryckAf slem, förförisk lusta.O kyrkans brudgum, styrk din brud!Tag domarsvärdet fram, min Gud,Och dina hjältar rusta!

Dock var det ljuft, när kvällens milda stjärnaSåg ned på minnenas och sorgens stad,Att vid Sankt Laurents hus in PanispernaFå sitta tyst i åldrad kolonnad.Du tiggarskara, som på trappan ligger,Om himlens bistånd ock Birgitta tigger!

Dock var det ljuft att ställa pilgrimsbanenDit, där basilikan bär Agnes’ namn,Att böja knä i gamla LateranenOch söka upp Sebastians kyrkas hamn.I, pilar, som tribunen genomstungit,I ock Birgittas kvalda själ betvungit!

Dock var det ljuft de spetälska, de sjukaAtt vårda ömt med fast och varlig hand,Att bädda deras bäddar mera mjukaOch lägga mildt kring svåra sår förband.Ej för spetälskosmitta räds Birgitta:Ack, världens lust har mera farlig smitta!

Dock var det ljuft, när månen tankfullt fagerGöt skimmer kring Orsinernas kvartér,Att tänka på den fromma helgondagerSom kring martyrers Rom sig förr sänkt ner:Ack, blott Birgittas kloster får sin regel,Skall samma skimmer kransa Vetterns spegel!

»Guds egen son kom fattig hitAtt kval och smälek bära:Thy vill jag aldrig sätta litTill världens prakt och ära.Hans kyrka fiskarmän ha byggt,Som ej sig världsligt visa tyckt:Thy mer än jordisk klokskap tomJag aktar andlig fattigdom.

Det finns en from fåkunnighet,Som jag vill högligt prisaOch som i grunden mera vetÄn alla världens visa.I stilla sinnen Gud vill bo,Och Trinitatis sanna troFör armod uppenbaras vill,För ödmjuk håg ej stänges till.

Så slut för fåvitskt ordaprålNyfikenhetens öra,Om du vill änglars tungomålMed ro och andakt höra.För Guds lekamen nederfall,Ej för de stores fotapall!Och knäböj djupt vid korsets trä:Med dig keruber böja knä.

Den himlaherre, till hvars prisGå hymner från planeter,Åt menlöst hjärta ger till spisSitt rikes hemligheter.Så är ett enda Fader Vår,Som öfver barnaläppar gårOch hvilket fromma mödrar lärt,Mer än allt lärdomsväder värdt.»

Det var den tid, då brand ej öfvergåttSan Paolos kyrka, kär för hvarje trogen,Och bruten ut ur ädelt marmorbrottStod då den sägenlika pelarskogen,Ej, såsom nu, af Simplons fjällgranit,Men med en glans mer korning, skimmerhvit.

I sitt skym-undan bortom Romas stadBasilikan var öfverjordiskt fagerOch helst när öfver väldig pelarradI morgonrodnan spreds en rosig dager.Själf en vision serafiskt underbar,Den kär för sierskan från norden var.

Som daggen ljuft af törstig blomma dricks,Så hon sig här af himlens nåd hugsvalat,Och venstra korkapellets krucifixHär sågs en gång ha till Birgitta talat.Hvem vågar lyfta slöjan från mystérSå sällsam, gåtofull och andeskär?

Och dock, hvi tvifvelsamt förneka allt?För djupa sinnen faller skiljemuren,Det öfversinnliga tar då gestaltOch bortom tid och rum är anden buren,I slika syner dröm kanhända dröms,Men bakom drömmen himmelsk sanning göms.

Så föllo, sägs det, krucifixets ord,Där lyst Birgitta stod af morgonglöden:»Till den, som, i sitt vandringslif på jord,Har trott på mig, jag komma skall i dödenOch hemta själf från hetta eller isDen mig haft kär till mig i paradis.

»Till döden trofast, håll i ömt förvarMin kärlek som det yppersta och största!I andars värld åt dig en kalk jag har,Du dricka skall däraf och aldrig törsta.» —Birgittas hufvud sjönk mot golfvets sten,Basilikan i ljus förklarad sken.»Guds Son har talat till sin brud Birgitta:’Från mig, från mig till påfven Clemens skrif,Att ej med last han må sin själ besmitta,Men återvända till ett heligt lif,Att han till Rom må ställa stegen åter,Såframt han vill, att jag hans synd förlåter,Han styre där med kraft och tålamodDen stad, som stänkts af helgamannablod!

Skrif honom till, att han till färd sig rede,Såframt han räddas vill från olycksfall.Tillräckligt nu han retat har min vrede,Som domare jag annars komma skall.Skrif påfven till, fast stor han tror sig vara,Att han till afgrundsdjup kan nederfaraMer djupt än det, som förra påfvar slök,Om nu han står emot min nåds besök!

Till Clemens skrif: ’stortalig är din tunga,Men du skall tiga för min hämnarröst,Din griftepsalm skall ganska snart man sjunga,Om du ej lyda vill med ödmjukt bröst!’Skrif honom till, att dag till ända skrider,Att till den sista timmen snart det lider,Att allt för hårdt mitt långmod pröfvadt blef.’Till påfven så, som Herren bjöd, jag skref.»

«Guds son har talat till sin brud Birgitta:’Från mig, från mig till påfven Urban skrif,Att jordens gods han girigt sökt besittaMen glömt sin själ för vinst och tidsfördrif!Skrif honom till, att, alltför vek till sinnetMitt stränga bud ej nog han lagt på minnet:Han öfverflödig är, som förr han var,I bonad, hästar, dräkt och dryckeskar.

En gullbit, sluten i ett nystan inne,Förutan stort besvär ej nystas fram.Så skyms hans hjärtas gull af egensinne,Det öfverspinns af världens falska skam.Må han sin härfva veckla opp på stundenOch ej begrafva anförtrodda punden!Skrif honom till att göra själen friFrån granna garnen, som den snärjdes i!

Om ej i himmelrikets dekretalerHan nämnas skall som slapp och svag en gång,Han tukta må förmätne kardinalerMed väldig räfst, med hammarslag och tång!Skrif honom till, att med sitt riksinsegelHan stadga må Vadstenaklostrets regel,Som ren härofvan fäst och stadgad ärAf mig och himlens kyska helgonhär!’

Jag skref som Herren bjöd, Urbanus lydde,Min klosterlag fått påfligt rikssigill,Men han i allt ej rätt min mening tydde,Och ändring gjorts, som ej jag gilla vill.Jag kämpa skall. Och dör jag före verket,Min dotter skall fullborda minnesmärket.Det käns i hjärtat, att jag snart skall dö,Men klostret resas skall vid Vetterns sjö.»

Huat är kronan utan tholomodz pröuilse.

»Den helga Agnes till mitt hjärta sade:Säg, har du märkt, att kronan, som du bär,Och hvilken förr ej minsta prydning hade,Nu skönt af ädla stenar smyckad är?

En jaspis fick den, när ditt namn blef smädadt,Safirn, när tungt dig drabbat grymt förtal,Smaragden, när ditt uppsåt hätskt blef hädadt,En margarita, när dig svek gaf kval.

Topasen gafs dig, när du stilla svaratPå den, som fräckt dig talat till och hårdt,En adamas, när lugn du uppenbaratFast du lekamligen blef skadad svårt.

Karfunkeln skänktes, när vid falska budetOm barnets död du kände mycket ve,Men trodde stormigt, trotsigt rop förbjudetOch ödmjukt sade: Herrens vilja ske!

Men än, Birgitta, felas ädelstenar.Se till, att fler och ständigt fler du får!Så Gud har ordnat, att oss smärtan renar,Och mycken pröfning än dig återstår.»

Thu skalt vara suasom thz lekiaraandbudh som callas fidhla.

»O själ, du vara skall för GudEn fidla sölfbeslagen,Som gifver många ädla ljudVid fromma stråkedragen.

I låda göms fiolen välOch lindas in i linne.Med renhets sindal svept, o själ,I andakt göm dig inne!

Den helge ande hafva bör,Till värn mot svek och gyckelSom själen mycken skada gör,Din fidlogömmas nyckel.

Den Helge Ande ensam måUpplåta huldt din gömma.Låt honom dina strängar slå,Och välljud skola strömma.

O fidla, låt ej världens ljudTill dina strängar hitta!Ett strängaspel, som vigts åt GudDu vara må, Birgitta!»