Rom (147)

Jag hvilar här på sjukdoms sista läger,Men Kristus intet till Birgitta säger,Min forna eld är nu i köld förbyttOch himlens uppenbarelser mig flytt.

Mig fordom änglar ljufligt budskap bådat,Jag Guds palatium ren på jorden skådat;Nu ser jag intet under, ingen syn,Ogenomtränglig är den mulna skyn.

Mig frestarn hviskar: det var villa baraAllt, hvad du djärfts för menskor uppenbara!Bedragerska, som snart bedrar ej mer,Att ej din drömda himmel fanns, du ser!

I böner förr med andars helgonkedjaJag enad var, nu kan ej mer jag bedja,Det hopp jag närt, förvissnat i mitt bröst,Ej menskor lindring ge, ej Gud ger tröst.

För anderöster är jag nu bedöfvad,Jag är min brudgums anblick grymt beröfvad.Nu ringa vesperklockor rundt i Rom,På vesperfrid Birgittas själ är tom.»

18 juli 1373.

»Hvad syn! Framför min kammars altar stigerMin brudgum åter, ej på länge sedd,Och säger, medan andaktsfull jag tiger:Birgitta, dig till klosterfru jag viger,Din lyckotimme nalkas. Var beredd!

Som brudgum för sin brud en stund sig döljer,Att hennes längtan högre brinna må,Så har jag gjort. Men nu mig moln ej höljer,Du ser mig åter klart, och snart du följerMig dit, där mer du skall min nåd förstå.

Vadstenaklostrets moder! DufvoposterFrån himmelrikets stad till dig jag bär.Dig frälsar nu från ondo Pater noster,Du nu skall ingång få i fridens kloster,Där bön blir lofsång, där abbot jag är.

Din kropp du lemna skall i Rom tillbaka,Tills den omsider förs till Vetterns strand.Kom, o min brud, från timlig kamp och vaka,Att trogna själars sabbatshvila smaka,Där Sonen står på Fadrens högra hand!

Du mig bekänt, jag skall dig ock bekännaInför de minas sälla helgonkorInunder hvalf, hvars bågar änglar spänna.Var redo! Femte dagen efter dennaJag själf dig hemta vill till glädje stor.»

Nu morgonrodnad rosenrödKring Rom i glans sig breder,Men till en annan morgonglödBirgittas själ sig reder.»O jubeldag, som framgår ljus,Du för mig hem från stoft och grus».Birgittas båg ett högre skimmerÄn jordens soluppgångs förnimmer.

Hon from till resekost och stödTar hågkomsttestamentet,De trognas spis och änglars bröd,Det helga sakramentet.»Mig innerligen väl nu är,Min brudgum jag i hjärtat bär.»Den djupa ro, som evigt varar,Det bleka anletet förklarar.

Nu sjönk hon ned mot hufvudgärd:»Hvad glans af vingar! Sen I?Hvad röst från stilla andevärld:’Välkommen! Sponsa, veni!’I dina händer, ditt behagMin anda, Gud, befaller jag.»Så gick från världens lust och plågaEn själ af idel eld och låga.