Samklang

Bak landtlig kyrka — enkel nog —,Stod mörk, allvarlig furuskog,Mot stranden fjärdens bölja slog.

När helgmålsljud ur tornet sprang,Det blef ett väldigt sammanhangAf skogssus, vågsorl, klockeklang.

»Till Gud», sjöng skogen, »går i doftMin fria sång ur furuloft.Blott Gud är stor, allt annat stoft.

O Gud, låt starkt hvart ungträd gro,Gif vallarbarnen hägn och ro,Låt frie män i norden bo!»

»Till Gud,» sjöng fjärden, »sången trår,När mot min sökta kust jag slår.Han evig är, min våg förgår.

Låt ädel längtan nå sin strand,Låt här mig skölja städs ett land,Hvars folk ej snärjs i främlingsband!»

»Till Gud,» sjöng klockan, »kallar jagVårt folk till helig sabbatsdag.Blott Gud är stark, hvar dödlig svag.

Låt jämt på obetvungen jordPredikas här ditt rena ordOch dukas nådens nattvardsbord!»

Och klockans, skogens, fjärdens sångNu smälte samman på en gång:»O Gud, allena vis och stor,Till dig förenad går vår kor:Gör starkt det folk i norden bor!»