Till fru Metta Ivarsdotter

»Mer lugnt har den, som går i vallmarÄn den, som klädd i rustning blef,Nu ärkebispen ned till KalmarHar skickat strängt bannlysningsbref.Jag vånne han och kardinalenOch konung Hans bit komme ned:De skulle här vid vinpokalenAf mig få tämligt godt besked.Den ene med den andre täflarAtt ge mig svafvelsjöars badd,Jag ger dem alla-tusan djäflar,Så sannt jag heter Hemming Gadd.

Förlåten, att så groft jag talar!Ren månget år förrunnit har,Sen jag beträdde riddarsalarOch gäst i frugustufva var,För mig ha natt och dag förflutitVid svärd, som stack, och bläck, som rann.Jag undrar dock hvad jag förbrutit,Att så man mig belagt med bann,Det är väl därför, att för SverigeJag stridt så månget blodigt slag.Farväl, fru Metta! Gud oss värje!Er goda nätter önskar jag.»