Till Svante Nilsson

»Stränge riddare, Sveriges marsk,Hållen Er mandomsfull och karsk:Goda tidender kan jag bära,Gud och Sankt Göran vare ära!

Väl jag känt eder harm och sorg —Aldrig fingen I Stäkeborg —,Känt, att sämjan var bruten nederMellan gamle herr Sten och Eder.

Dock är tid ej till split och kif,Juten står efter Sveriges lif.Gode herrar, jag er försonat,Riket är från er söndring skonadt.

Grå såg oktoberdagen ned,Hän mot Gripsholm jag dristigt red.Redan herr Sten mitt uppsåt kände,Kom till möte, förrn fram jag lände.

»Gråtande tårar» och öppen famnGaf han mig strax och vänskapsnamn.Timmar fem vi talade samman,Allting slöts till en redlig gamman.

Åter knöt jag er vänskap hop,Gammalt mjöd gaf förbundet dop.Änglar och helge Sankt Eriks märkeDenna förlikning nådigt starke!

Skiljens ej mer, I herrar två:Då skall vårt gamla land bestå!Jag hafver lagt den säkra grunden,Aldrig går ur min håg den stunden.

Ute var mörk och ödslig höst,Inne knoppades hjärtetröst:Äro herr Sten och herr Svante vänner,Lugn jag för Svea välde känner».

Electus Hemming Gadd i Kalmar låg,Hans rygg var krokot, oböjd var hans håg,En blida byggde han, som kunde slungaMot danska hären stenar skeppundstunga.

Fast sjuttiårig, harneskklädd han stodOch blef förnöjd, när juten stöp i blod,Hans sköna psalmsång kulan är, som hvinerFrån »svåra byssor», grofva »skerpentiner».

»Jag föga är för fan och jute rädd,Jag messa håller här, i sporrar klädd,Jag skall, vid Gud, för konung Hans predikaMed armborstskott och mörsare tillika.»

Electus Hemming Gadd vid KalmarnhusVar, midt i nöd och brist, till hågen ljus:»För hvarje skeppundsvigt min blida slungarSig fröjda hjärtligt heliga tre kungar.»