Tivolis kaskateller

På bergets allra högsta krönSibyllans tempelcell står skönOch nedanför mot klyftor djupaOlivbeklädda branter stupa.Gå ned och seElysium le,Där ömma näktergalar kvittraOch ystra kaskateller glittra!

I svall på svall, i fall på fallDe störta ned med klar kristall,Ett pärlestoft de kring sig stänka,Mer fagert gräs och blommor blänka,Kring vågens dansStår regnbågsglans,Och Tiburs vilda skog är lummigOch kaskatelln är snöhvitskummig.

Här evigt fuktad grönska stårAf murgrön, mossa, venushår,Och sångens vän ej trifves illaMed Flaccus vid Mæcenas’ villa.Men allvarsamFrån bergets kamSibyllan ser på svärmarn nederOch kring hans dikt mystik hon breder.

Du kaskatell, som brusar renEn kort minut i regnbågsskenOch störtar utför hälln ditt flöde,Som ditt är diktens eget öde:Som kaskatellFrån tempelcellHon kommer, regnbågslyst i fallet,Naturen skimrar upp vid svallet.