Tro

När vintern, som förhärjat lunder,H ar bundit sjön med isens bro,Gå fria böljor dock därunderOch trotsa dödens kalla ro,Och vintern säger: tvifla!Men böljan säger: tro!

När tung förstelning lagt sig öfverHvar äng och hage, hvarje mo,Dess välde dock ej kornet söfver,Som strötts i jordens famn att gro,Och vintern säger: tvifla!Men kornet säger: tro!

När åt den stilla kyrkogårdenEtt saknadt stoft vi tyst förtro,Förtröstans ängel håller vårdenÄnnu kring griftens skumma bo,Och grafven säger: tvifla!Men ängeln säger: tro!