Uppstånden

Den dag var lång, den dag var grå,Då dig farväl jag sadeFör alltid, som jag trodde då,Och dig i grafven lade,Min ungdoms sång, min forna dikt.Och gick till hårda striders pliktFrån känslobrus, från hjärtebikt,Från drömmar rosenröda,Och sade: sof, du döda!

Då kommo många stränga årI fält vid högkvarteretJag hatad blef, fick djupa sår,Men höll dock fast banéret.Pa trotsets räkning upp man skrefDen inre eld, som fram mig dref,Af vänner missförstådd jag blef,Mig ingen kom att stöda,Man lät mig ensam blöda.Men oförväntadt fick jag lönFör kamp och trägen vaka:O stund så ljus, så gryningsskön,Då du kom hit tillbaka,Min forna dikt, min ungdoms sångDu obedd stod, förutan tvång,I hjärtats glömda myrtengång,Som höst ej fått föröda —Hur kom du dit, du döda?

Med blick som morgonstjärnan klarDu fällde ned din slöjaOch sade: »Nu jag stannar kvar,Vill än hos gubben dröja«.Du var ju död, min hjärtanskär,Hur kan du åter vara här?»Ja, död jag var, men nu jag är,Till tröst i all din möda,Uppstånden från de döda«.