Ur Hemming Gadds lif

»Stränge riddare, Sveriges marsk,Hållen Er mandomsfull och karsk:Goda tidender kan jag bära,Gud och Sankt Göran vare ära!

Väl jag känt eder harm och sorg —Aldrig fingen I Stäkeborg —,Känt, att sämjan var bruten nederMellan gamle herr Sten och Eder.

Dock är tid ej till split och kif,Juten står efter Sveriges lif.Gode herrar, jag er försonat,Riket är från er söndring skonadt.

Grå såg oktoberdagen ned,Hän mot Gripsholm jag dristigt red.Redan herr Sten mitt uppsåt kände,Kom till möte, förrn fram jag lände.

»Gråtande tårar» och öppen famnGaf han mig strax och vänskapsnamn.Timmar fem vi talade samman,Allting slöts till en redlig gamman.

Åter knöt jag er vänskap hop,Gammalt mjöd gaf förbundet dop.Änglar och helge Sankt Eriks märkeDenna förlikning nådigt starke!

Skiljens ej mer, I herrar två:Då skall vårt gamla land bestå!Jag hafver lagt den säkra grunden,Aldrig går ur min håg den stunden.

Ute var mörk och ödslig höst,Inne knoppades hjärtetröst:Äro herr Sten och herr Svante vänner,Lugn jag för Svea välde känner».

Electus Hemming Gadd i Kalmar låg,Hans rygg var krokot, oböjd var hans håg,En blida byggde han, som kunde slungaMot danska hären stenar skeppundstunga.

Fast sjuttiårig, harneskklädd han stodOch blef förnöjd, när juten stöp i blod,Hans sköna psalmsång kulan är, som hvinerFrån »svåra byssor», grofva »skerpentiner».

»Jag föga är för fan och jute rädd,Jag messa håller här, i sporrar klädd,Jag skall, vid Gud, för konung Hans predikaMed armborstskott och mörsare tillika.»

Electus Hemming Gadd vid KalmarnhusVar, midt i nöd och brist, till hågen ljus:»För hvarje skeppundsvigt min blida slungarSig fröjda hjärtligt heliga tre kungar.»

»Gud vare lof och ära samt alla skyddspatroner!Här ha vi fullt att skaffa med lådjor och kanonerFrån alla hus hvar järnbit jag brutit lös omsider,Nu dem till skarpa pilar mot juten om jag smider.

Min hals, mitt lif jag aldrig för Er och riket sparar,I ljuft och ledt åt Eder jag Kalmarnstad försvarar,Men skicken mig, herr Svante, med första bästa skutaMer järn, att till Guds ära jag danskar fler må skjuta!

Herr Svante, hållen tömmen på klerker och på adel!Af ingen talen tredska och stigen ej ur sadel!Hvar upprorsande näpsen med stål och pansarvante!Må Gud Er arla skydda och särla, herre Svante!

Jag ides ej förtälja, hur hat mig jämt förföljer,Det blir väl sol ånyo, fast hon i moln sig döljer.Till Eder, herre Svante, näst Gud, mitt hopp jag sätter,Åt Eder och fru Metta jag önskar goda nätter.»

»Mer lugnt har den, som går i vallmarÄn den, som klädd i rustning blef,Nu ärkebispen ned till KalmarHar skickat strängt bannlysningsbref.Jag vånne han och kardinalenOch konung Hans hit komme ned:De skulle här vid vinpokalenAf mig få tämligt godt besked.Den ene med den andre täflarAtt ge mig svafvelsjöars badd,Jag ger dem alla tusan djäflar,Så sannt jag heter Hemming Gadd.

Förlåten, att så groft jag talar!Ren månget år förrunnit har,Sen jag beträdde riddarsalarOch gäst i frugustufva var,För mig ha natt och dag förflutitVid svärd, som stack, och bläck, som rann.Jag undrar dock hvad jag förbrutit,Att så man mig belagt med bann,Det är väl därför, att för SverigeJag stridt så månget blodigt slag.Farväl, fru Metta! Gud oss värje!Er goda nätter önskar jag.»

»De hota att taga med vald eller svekMitt Kalmar, men hård blir dem kanske den lek,De skola få yxor och byssor och krutOch dalapilsskur skall dem väta till slut,

Herr Svante, jag säger Er först såsom sist:Väl finnes i Sverige på hjältar ej brist,Men Dalarnes folk har min fullaste tro,I Dalom ha trohet och ära sitt bo.

Jag litar på Silfbergs- och Kopparbergsmän,Vår Gud och vårt rike de svikit ej än.Åt Dalarnes folk den Allsvåldige gläds,För dalamän juten och djäfvulen räds.

Farväl nu, herr Svante! Kanhända ett budJag gifver Er snart, att jag fällt Otte Rud.Herr Otte är slug och han väfver sin väf,Hans gås skall dock knappast få bita min räf.»

»Herr Sten den yngre dött. Ej höfding finns,Som dannemännen nu kan stadigt samla.Allt är förbi. Med motstånd föga vinns,Kung Kristiern segrar, mina planer ramla.

Hvad mäktar detta land i nöd och bristMot Danmarks kung och kejsarns makt tillika?Hans Nåde tycks mig utan argalistOch bonden mer bevågen än de rika.

Mot herremän han kanske varder sträng,Hvad mer, blott menig man är utan faraOch sköter lugn sin åkerteg och ängOch får sin gamla frihets arf bevara?

Jag mitt beslut ej fattat har med köld,Men säg, hvar finns ett annat råd som duger?Man har spridt ut, att jag bär afvog sköld,Men, med förlof, den sådant sagt, han ljuger.

Jag blott på sorgligt nödtvångs färd är stadd,Min bild i häfden stånda skall som gåta:Ve, att jag råda skall, jag, Hemming Gadd,Att Stockholms port för jutepack upplåta!

Om Kristiern sviker löften, lag och ed?Nåväl, jag lefver kvar och aldrig bäfvar:Om så behöfs, hans tron kan brytas nedAf gamle Gadd och starka dalanäfvar.»

»Fullväl jag borde vetat Hans Nådes argalist,Som fångar folk med goda ord i håfven:Det borde ur mitt minne ej runnit bort förvisst,Hur jag som gisslan greps mot tro och lofven.Jag felat i att hoppas, där intet hopp var till,Men stolt till afrättsplatsen i dag jag vandra vill.

Mot mig han brutit löften och ed och sakrament,Sin hand i Svearikes lif han blodat,Hans vanvett, Gudi tackadt, nu ock mot mig sig vändt,O budskap hugnerikt och oförmodadt!Det visar, att han kände, fast svag en gång jag var,Att svenska hjärtat lefde hos gamle Hemming kvar.

Välkommen, timmerbila! Väl mött vid Raseborg!I örat dödens svarta korpar sjunga,Men, vid Sankt Göran, glädje det är och ingen sorgAtt Kristiern bäfvar för min lärda tunga:För åttiårig gubbe den krönte niding räds,Åt sådan kunglig rädsla jag öfvermåttan gläds.

De herrar, som jag tjänat, jag möter allaren,De vinka mig välkommen bortom skyar:Herr Sten, herr Svante ser jag i stilla morgon-skenOch vårt förbund därofvan sig förnyar,Herr Sten den unge kanske mig tager ock till nåd,Fast jag en stund blef villad af falska juteråd.

En gång som gisslan följde en riddersman mig medOch tankarne på honom gubben trösta,Jag drömde hela natten i sömnens helga fredOm min discipulus och vän herr Gösta:Hvad Hemming Gadd ej mäktat den unge mäkta skall,Då stiger riket åter ur svart förnedrings fall.

Kom, mästerman! I solen din bila glimmar skön:Det frihetsglimten är för trötte fången.O Gud, gif Sverige frihet, och hör min sista bön:Gif Kristiern helvetet och undergången!Låt timmerbilan falla! När mig hon hugger ner,Hon ger ej hugget endast, hon ock försoning ger.»