Ur sagan om Olof och Ragnhild

Om sönderslitet, om berömdtDitt namn här flyger vida,Jag har med tro ditt minne gömtUti min vänstra sida.Din bild jag bärObrottsligt där,Min hjälte, sent och tida.

Jag vet, det blef din gifna lottAtt sjunga och att strida,Och sådant öde syns mig godtFör ädelt mål att lida.En sång är godNär fram med modMan skall i härnad rida.

Som sköld jag sträcker fram min bön,Där stridens massor skrida.En gång skall hvilan djup och skönOss två förenta bida.Åt dig jag harEn balsam kvarNår banesåren svida.

När Olof, skald och kämpe, låg på däcket,Förblödd, med brustet svärd i hand,En månlyst dimma bredde svepningstäcketKring dödens skumma strand.

Och andeskeppet gled på mörka svallen,Dit än ett spefullt eko ljödFrån dvärg och jätte: nu är Olof fallen,Vår ovän fälld och död.

Det honom föga brydde. För hans dvalaGick hånet obemärkt förbi,Han kände puls och tinning mera svalaOch själen mera fri.

Men genom dvalan han i silfverdagerEn kvinna såg vid rodret ståMed spjut och brynja, andeblek och fager.Den höga talte så:

»Jag är du själf — det, som du vara borde,Men aldrig fullt på jorden blef,Din sköldmö i hvad oförskräckt du gjorde,Din sångmö när du skref.

»Din fylgja är jag, men din domarinnaFör hvarje knopp, som ej blef blomI sång och bragd. Dock skall du snarligt finna,Att dom är läkedom.»

Då såg han upp, fast svagt, ty aftonköldenSlog honom mot från dödens fors,Emot hans öga brann på kvinnosköldenI blodigt sken ett kors.

Och vid en glimt, som nådde ögonhinnanFrån någon öfverjordisk dag,Han fann, att sköldmön, sångmön, domarinnanBar äfven Ragnhilds drag,