Visby

Du stiger, skön och drottninglik,Ur hafvet upp, på rosor rikOch minnen från din Hansa.Du gömmer gyllne sagoskrinI hvarje åldrande ruin,Dig torn och ringmur kransa.Åt sångarn, som dig tjusad ser,Du diktens vilda mullbär ger.

I afsats jämt på afsats höjd,Med täppor ger du blomsterfröjdÅt många krökar skumma,Ur månget hvalf hörs sägners sus,Gengångarlikt trappgafvelhusStå upp i gator krumma,Här hålla forngestalter tingOch hafvet svallar vidt omkring.

I öde gränd, på nattlig ban,Tycks skymta fram en franciskanIbland, när Visby sofver;När månen glimmar upp ur skynDen trollar fram i spökbildssynFrån fordoms grafalkoverEn ålderman ur stadens rådMed någon vän från Novgorod.

Du är en sällsam labyrint,Du eger, skådad från din »klint»,Ett medeltida tycke.Med din Maria-dôm, din mur,Ditt haf, din sydliga naturDu är ett pärlesmycke,En underbar, förtrollad stadOch Sveriges sista fornballad.