De tre gracerna — Kapitel 03

Jag vördnad har för alla slags gudinnori himmel och på jord;För friherrinnor och grefvinnor,Och för herdinnor — med ett ordFör allt det kön, som sluts på innor:Åt alla vill jag aktning ge,Men dyrka — endast tre:Och hvem kan mer ett hjärta röraÄn de?Hvad vällust att dem höra!Hvad tjusning att dem se!

Fastän de vanligt icke täljasBland de Castalska flickors tropp,De dock med nöje bland dem dväljas,Och deras sällskap muntra opp.Den skald förgäfves söker röra,

Som ej åt Gratier offrat har;Hans sång skall stanna vid vårt öra,Och kölden bli i hjärtat kvar.

För dig, Camillas skald! För dig man såg dem ömma.Hur har du dem bedömt? — Jag lämnar snillets GudOch hjärtats Gud, att samfäldt dömaDin trolöshet att lyrans ljudFör hofvens dumma stoj förglömma.

En vacker dag, det var ej länge sen,Då mera böjlig, mera lenSig rösten göt utur min lunga,Jag fick den djärfva håg att Gratiers ära sjunga.Men aldrig jag beskrifva kan,Hur det mig innerligt förtretat,Då jag med fåfäng flit i skalders häfder letatOch deras vissa namn ej någonstädes fann.Jag var ej sen att mig besväraHos dagens furste, snillets far:“Apollo! Säg, till ditt försvarHvad skäl kan du väl förebära?Du namn åt spöken gifvit har,Åt dem, som lifvets tråd förtära,Och dem, som dödens plågor nära;Men deras namn, af hvars behagVårt hjärta eldas för din ära,Man föga känt till denna dag” —Apollo fann mig äga skäl att klaga:Det mycket nog var funnet af en Gud,Då jordens Gudar plä behagaAtt ringa folk på porten jaga,Som våga sanning föredraga —Hvad hände? Astrild själf fick vishetsgudens budAtt denna sak uppå sitt ansvar taga:

“Res! — var Apollos svar — och sök kring jorden oppTre dödliga, som bäst förtjänaAtt sina namn de trenne Gratier läna.” —Han for; och under vagnens loppHan tänkte för sig själf: men bör jag ej befara,Att denna färd kan räcka dag och år,Om ej en utväg finns att fåläng möda spara?Låt se! — Då I mors och Apollos spårMan Gratier vanligt skåda fär;Så bör, om samma sed på jorden skulle gälla,Jag strax min fart förutan tvekan ställaBort till den sälla boningstrakt,Där Gustafs och Sophias maktLjus och behag åt världen dela:Ja! Jag ej kan uti min gissning fela —Han kom och med förundrad hågI Stockholm tre grefvinnor såg,Så lekande, behagliga och täcka,Att han sig hin i våld i början ville ge,Det täckhetsnymphren alla trePå jorden stigit ned, att honom skamlöst gäcka —Men — frågar någon frågare,Ett folk, som plär en dödlig ledsnad väcka —Än i Olympen då? Hvad gjordes, taltes omI medlertid, tills Astrild återkom?Jo väl, bland ett och annat mera,Man talte om den smak för platt och torrt och kallt,Som nu bland skalder öfverallt,Och mest vid Bälten tycks regera:Ja, ropte man med harm och sorg,Den jord blott vide bär, som fordom burit lagrar,Och mot en enda GyllenborgHar Sverige minst ett hundra Bagrar,Discursen blef ej lång — Men snart den tidning bar,Att Astrild åter anländ var.Han trädde in: — "Jo, på min heder,Min lärda fru! Den vill jag se,Som mera skicklig är till himlens envoyé;

Fort, att man allt till dops bereder …”Så talte han; och i ett ögonblickvar allt i skick.

Att själfva akten nu beskrifva,Och nätt och noga uppsats gifvaHur den och den var klädd, som för och efter gick;Det må en annans storverk blifva:Ceremoni är ej min smak,Fast annars en gudomlig sak.Allt nog jag vann hvad jag begärde,Tog därpå Astrild I min famnOch for åt jorden mina färde,Förnöjd att under kända namnFå, efter denna dag, de trenne Gratier prisa:Augusta, Ulla och Lovisa.

Och ömma Skönhet, du, som hjältens dygder kröner,Som, efter äran, främst är sökt af hennes söner!Det härdande klimat, som stärker deras bröst,Försvarar äfven dig mot åldern och dess höst.När själf de blommor lik, som vid Tropiken färgas,Och af en eldad sol fullkomnas och förhärjas,Vid samma lågas brand som de du hastigt födsOch lyser lika fort, men lika fort föröds.Här svalkan, som kring dig förmildrar dagens strålar,Din fägring mindre snart, men mindre flyktigt målar,Och varsam i sin fägt att öppna rosens knopp,Åt hennes färgers lif ger äfven längre hopp.Så Tiden, att en gång sig med Hebé förlikaTog undan från sin makt Augusta och Ulrika.För hans fortgång blott vid oförbytta dragGer år åt ert förstånd och ej åt ert behag;Och kärleken, förtjust i vanan att Er lydaSer morgonrodnans glans ännu er middag pryda.