Kap 2

Den Gud, som Alt så vist, ifrån dess början ledt,som med en enda vink all skapad ting Regerar,har af Sitt visdoms diup hvart ett de gränsor giedt.som ingen dödlig magt förminskar el’ förmerar.Han, som re'n verdsens lopp från första början skådat.Han så dess tidehvarf och skiften stakat ut,At Alt från Paradis en Allvis styrsel bådatSom re'n från början styrt, och styrer Alt till slut.

De stora lagar Gud har i Naturen skrifvitgå under Hans beskydd jämt till de mählen fort,Som dem, från börjans tid, af Honom gifna blifvit,Och dem, hans Allmackts hand så vist för All ting gjortAf samma Allmackts lag et år vij åter ända,Att Af ett annat nytt här nya skiften få;Hvars växling billigt oss dock bör till spegel ländaHur vij vår vandrings slut ock mera nära nå.

Hvad Oss i detta år så sorgligt ämne blifvit,Det har Den Högste giort, hvi vill vij klaga då?Det var ju Han som oss den Edla gâfvan gifvit?Skull Han då icke den ock en gång återfå?Hur svårt vår Mensklighet sig däri kunnat finna,Så är dock villjan nögd med Skaparens beslut,Vår största tröst bör bli at flitigt oss påminnaHvad nu Vår Döda har, mot hvad han had' förut.

Dessutom bör vår sorg ju det en lisa giöraat komma ofta hug vår Vandrings kordta lopp?och att Den Högste se'n Oss låfvat sammanföra,Det bör ju Alltid bli en styrcka för vårt hopp?Dit åt bör sig vår hug från Verdsens irrbloss vända,och All vår åtrås kraft bör endast ställas påHur, se'n vår vandring här, vij hunnit vähl fulländaVij då med Honom där en evig fröjd må få.

Som eij af någon sorg el' skillnad mer skall störas,ty vij då löste blii af Alt vårt vandringsqval,när vij från jordens tråk med frijer siäl få föras,Dit all vår sorg blir bytt i glädje utan tahl;Där skall vår fordna Pust i Löije vänder blifva.Och all vår klagoröst bli bytt i frögde rop,Där skall Den Högste Oss en evig sällhet gifva,och i vårt rätta hem än' föra Oss ihop.

Så må då detta år, som Gud behagar, blifva,hvad Han mig skicka täcks jag tåligt taga ska',Hans helga styrsel vill jag mig helt undergifvaoch endast Hans behag till rättesnöre ha'.Om Han min vandrings lopp vill kordt el' längre giörajag till Hans vijsdoms skiön förtroligt lämna villblott i en saklig stund Han mig täcks hädanföraOch gifva mig det arf i Christo hör mig till.