I porslinsfabriken

Jag på fabriken haft min ögonfröjdatt se porslinsarbetarn strävsamt böjdatt svarva utan rast det mjuka ler,tills än en kanna, än ett fat sig ter.

Mig är du mer än drivet silver dyr,du kanna, skapt för konstlös vit glasyr;mer än en vas för furstetaffel gjordmin aktning har du, fast för ringa bord.

Jag vördar eder, enkla bohagsting,som inom kort i tusental gå kringtill hantverksmannens och till bondens bo,där mödan har sin knappa måltidsro.

På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt,dess vackra tomhet umbär folket lätt;men hell den hand, som skapar tyst för dem,de arbetströtte i de låga hem!

Ja, hell och åter hell var okänd hand,som skänkte form åt skålen, till vars randgår varm och brådskande en törstig mund,då nötta verktyg vila för en stund!

Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi,långt mera oumbärlig är än vi,som blåsa bubblor blott av granna ord,till lek vid övermättad bildnings bord.

O, den som kunde skänka dikten såden enkla form, som tusenden förstå,den form, som frambär kraftigt vardagsbrödtill tjänst för hunger, ej för överflöd!

O tänk, att bilda i en lycklig stundden bägare, som anstår var mans mund,som fylls vid tidens djupa brunn en gångför tusenden, som törsta efter sång!