Stenbock vid svarvstolen

Det är så skärande kallt i kväll,och frosten på gallrat fönsterdäruppe i Frederikshavns kastellhar ritat sällsamma mönster.En skog av finaste uddar och spjuthon smider i silvrat glitter,liksom till tävlan hon manade utden fånge, vid svarvstoln där sitter.

I lampans flackande, gula sken,som rörs av vinddrag därinne,han snider ur vitaste elfenbenett drömslott med tandad tinne.Då tanken våndas i frätande sorg,och livet är tröstlöst mulet,han flyr till drömmarnes leksaksborgoch drejar det snurrande hjulet.

Den hand, som svingade Sveriges svärdoch härar till seger fick föra,nu sysslar maktlös och febertärdmed sköraste dvärgagöra.Belägrat, lutar hans land till fall;bak ramlande murar det strider.Dess bröstvärn springa med knall på knall -men fången, han drömmer och snider.

En borg han reser ur vallens ring,där Svea tronar i lycka,och dotterstäderna runt omkringsom sköldar tinnarne smycka.Här, Alt-Stettin, är din grip att se,för Vismar är buffelns änne,där Revals lejon, de trogna tre,och Rigas nycklar, de tvenne.

Du byggnad av snille och hjältemod,i svenska bröst oförgätlig,som sammankittats av trofast blodi sekler med möda omätlig,du Karlars kärlek, Gustavers hopp,du Sveavälde i norden,i fångens dröm byggs du åter opp,se'n du har grusats på jorden!

Men lyckans likasom svarvstolns hjulkan ännu en gång sig vända,och ännu kan fana blå och gulgå fram till seger måhända.Än lever kung Karl. Sin goda sakhan värnar med värjan i handen.Ett åskmoln, laddat med blixt och brak,han står på den skånska stranden.

Där blickar han ut över Sundets våg,som hastigt lade sig frusen,och leder mot isen ett hotfullt tågav bussar väl tjugotusen.Blott kölden håller sig lika skarp,ett ramtag vill lejonet måttaoch griper så i ett väldigt varpkung Fredrik, hans stad och hans flotta.

Hur noga från kunskap därutifrånden fångne fältherrn man stängde,på vägar, som bjödo bevakning hån,ändock till hans öra det trängde:han vet, fast sluten i fängslets famn,vad häpna ryktet förkunnar,den nyhet, det åskslag, som Köpenhamnupprepar med tusende munnar.

Han vet det. Kanske i morgon re'nfår Sveriges öde förvandling;vad fången leker i elfenben,det utför kung Karl i handling.En ring i det stora förbundets kedett lyckligt svärdshugg kan bräcka -då lossna de andra. Räddning och fredär vinsten - vill kölden blott räcka.

Ett hävdens jätteblad, vitt ännu,är Sundets snöfält, det vida.Han ser det - han hör hur i takt och tude blå bataljonerna skrida.Hör, trummor och valthorn! Han känner igenden marsch, som klingar ur dimma:för Dalarnes gossar han diktade denvid Narva en gryningstimma.

De nalkas. Han ser dem, han känner dem väl,de trogna, skyllrande leden,som hälsade honom ur folkets själi krutrök på Ringstorpsheden.Sitt namn och segerns han hörde ände döendes läppar stamma.Här komma de åter i andra män,i nya och dock de samma.

De är ju de samma ögon blå,den samma vitgula luggenoch samma seniga armar också,som gett de förfärliga huggen,då luften av smatter och hurra var full,och rader av röda rockari rusande anlopp stångades kullav Smålands raggiga bockar.

Men i ett nu han förgäter allt -hur stormande hjärtat klapparinför en reslig och smärt gestalti rocken med mässingsknappar!mot pampen lutad, på gammal sedkung Karl sin hand honom räcker,och böjd över älghudshandsken nedmed kyssar han handen betäcker.

Han känner, hur avund har skött sitt spel,hos hjälten den fångne att svärta,hur lömskt de uttytt vart mänskligt fel,förtalat hans redliga hjärta.Ett enda ord är tillräckligt straxatt väcka de flydda tider:"Måns Bock, du gamle Måns Lurifax,så fick jag dig åter omsider!"

Så drömmer den fångne. Hjulet står still,han lever bland blåklädda troppar.Det bräddfulla hjärtat brista vill,på kinden så varmt det droppar.En vindstöt - i fönstret en vinande skräll!Ur sina syner han spritter.I fängslet på Frederikshavns kastellallena vid svarvstoln han sitter.

Till verkligheten han åter komvid lampans flackande flamma.Därute vinden har kastat om,och kölden bröts med det samma.På Sundet en plötslig töväderstormnu river isbron den vida,och regnet plaskar uppå plattform,där taktfast patrullerna skrida.

Ack, Stenbock behöver ej veta mer.Det luftslott han byggde i natten,i dessa skurar störtar det ner,det vart till vatten, till vatten!Det skimmer av lycka, som lyste oppi mörka, förtvivlade tider,är sakta slocknat i regnets dropp -men fången, han drömmer och snider.

Han snider ur vitaste elfenbenett drömslott med tandad tinne,där Svea tronar i ärans skenorubbligt i sönernas minne.Då livet likt nattgammal is bedrar,som ute på fönstret gråter,står minnet lika strålande kvar -och svarvhjulet snurrar åter.