Döden (Dan Andersson)

Döden

Långt från bygden, i storskogens innersta gömma,i min koja på Sami, vid de mörknande glöden,har jag mött den starkaste, talat med döden,och han kom för att lära mig vila och glömma.

Och jag sade till honom: — ”Du de sovandes broder,du må kalla dig stark, du må komma och fara,du är dröm, du är rök, ett begrepp är du bara,och en trött mans tanke är din skröpliga moder.

Och är du det icke, vill jag bedja dig svarapå din egen och livets pockande gåta:varför intet blir sanning, varför människor gråta,varför starka och unga till graven fara?”

Och hans tal var som ängarnas lenaste honungoch hans ord voro sövande, starka och tunga,som när asplöv till avsked om höstarna sjungahördes talet från nätternas vandrande konung.

”Du stirrar mot jorden, som gömmer och söveroch den är det djupaste, största och sistaoch en gång när ögonen frågande bristaär jorden det svarta svar du behöver.”*I min koja på Sami, vid min slocknade pipasom en drömmare hörde jag gravmannen tala,och när allt blivit intet kan han ensam hugsvala,då är lätt att hans sövande sanning begripa.