I timmerkojan på Sami

Lustigt är vid elden i becksvart natt,när vindar genom takhålet blåsaoch gripa de hoppande lågorna fatt,medan skogarna mumla och flåsa.

Kölden går på smyg kring jordklädd knutoch letar sig in för att bita;hittar nog in — när elden brunnit utkläder frosten väggarna vita.

Tunga av vår möda, i trofast lag,vid flämtet från torrvedsstumpartills kölden går på väckning, långt före dag,vi sova på risklädda klumpar.

Hård var den lott vi dömdes att få —målet — det må Herren förklara!Dimmor som driva och moln som gå,ingen kan säga vart de fara.

Ammat i de fattigaste skogarnas famnrått blev vårt liv, och mulet.Män utan vänner, folk utan namn,gnisslande kuggar i hjulet.

Aldrig må vi kalla vårt öde hårt,vi som äga värme och föda!Många äro utan och hava det svårt —fridsammast hava de döda.

Comments