Kolvaktaren

Kolvaktaren

Tåligt, manligt vakande,kärlig sömn försakandevakt vid kolen satt.Spröda, hårda händernaröra lamt i bränderna,som gnistrande och glödande,av röda flammor flödande,ge ljus åt snårens natt.

Röken kväljer kvävande,nät av ångor vävande,het och stark och frän.Kolen kallna klingande,knäppande och ringande,i höga svart hoparnavid askbeströdda groparnaemellan frusna trän.

Långa äro stundernalångt i ödelunderna,mil från folk och hus.Rävarna gå jagande,skallen gnälla klagandesom hungergråt från skogarnaoch hagarna och slogarnaoch frusna hedars grus.

Glatt från gula lågornaflyta värmevågornamot mitt breda bröst.Flammorna gå lekandeskänka kärligt smekandevärme åt en frysandeoch med glädje lysandesken till ögontröst.

Snart är morgon gryende,då gå jättar flyendened till Hanga hed.Där är lugnt bland enarna,där är bon i stenarna,där bli trollen räddade,i djupa gömslen bäddade,vid aldrig vandrad led.