Moesta et Errabunda

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flyttlångt bort från det mulnande hav och den orena stad?Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nyttatt dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad —dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli —tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst —åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?Blott havet det vida kan läka det kvalfyllda bröst

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!Långt, långt; här är stoftet av strömmande tårarna vått!O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt:bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?O bär mig, min springare, för mig i fjärran fregatt!

O rosornas paradisland, huru fjärran du är,där himmelens ljus är som glädjens och kärlekens sken,där den som blir älskad och dyrkad är värd hållas käroch vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren —o, rosornas paradisland, huru fjärran du är!

Den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,med visor och kyssar och hjärtans förborgade rusdär fiolernas ekon bland skuggande kullarna dövid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus —den barnsliga kärlekens eviga grönskande ö,

all oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag,mer fjärran än Kina och Indien? Säg, huru långär vägen till dig — kan du ropas tillbaka i dageller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång,all oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag.