Som liten...

Som liten drömde jag ordlöst veom namnlösa ting, såg det onda ske,det som icke har slut eller hopp.Det skälvde, borrade, slipade benoch vältrade berg av formlös stenöver skälvande gossekropp.

I skräckfyllda rum flöt natten hän,fast min aftonbön på böjda knänjag bedit i skymningens stund,i en ändlös pinande evighetsringförblindad jag slungades kring och kringoch stryptes för var sekund.

Det har inget språk: det var ingen tid,intet rum, icke ljus, endast formlös strid -det var helvetets hemlighet.Vid min skälvande kropp satt min gamle far,och när matt jag sporde vad drömmen var,så sade han: ingen vet.