Torpedsången

Vår vandrings väg var grön av skum,vi gått den år och år.Tills havs vi voro i isig höst,till havs i den sjungande vår.Vid eldstadsluckan stekte vivår hud så svart som sot,och blinda av ånga och brända av eldvi trotsade dödens hot.

Vår väg var lång och stormigt svår,och den klipptes av en dag.Och vid den leken en blev kvar,och denne ende var jag.Så ung jag var men så nära att döoch bäddas i bröders grav,sen jag kämpat hårt för min kära och migpå nattligt och svallande hav.

Vi fruktade aldrig för rev och skär,vi trotsade snö och orkan,på Ishavens vidder, i bränningars skum,på sydlig och ljum ocean.I pannrummets hetta och brännande kvalmvi stridde vår tysta stridmot havets och himmelens vredes skåli töcknets och ångestens tid.

Om stäv och bog är ett fartygs bröstsom vände mot storm som går,så är väl maskinen dess hjärta ändå,som troget slår och slår.Mot detta hjärta smög en gångnär störtsjön vräkte vredi svarta vågors vita brotten tyst och lömsk torped.

En visa hög blir stormens gång,som sjunges än hård, än mjuk,men fruktansvärd är torpedens sångnär den skär ett fartygs buk,när den river upp en sida av järnsom ett djur av vildens spjutoch slungar slavarna utan värni det dansande havet ut.

Kamrater som dör, jag sörjer er än,där ni sväljdes av brottsjön ner,det var bröder som byggde er egen båtoch bröder som dödade er.Det var bröder och bödlar på samma gång,de som laddat den tysta torped,och de som ni ha kanske sänktsbland tång och koraller ned.

Kamrater - mitt öga såg dem ej mer,när det salta vattnet brötöver smällande pannor och brytande spantoch den lössläppta ångan tjöt.I dödens armar krävdes deoch gingo till sitt rum,och stormen flög över öde havmed vingen våt av skum.