Apotekarevisa

Amor som ljungelden ilar,Lustigt han strör sina pilarÖfver fjermaste vatten och land:Än han apthekare bränner,Än på doktorer han känner,Sätter puls och hjerta i brand.Minst ibland gudarne alla,Mest han förmår att befalla.Sjelfva Jupiter föll för hans skott;Endast den kalla MinervaVågar att trotsa den djerfva:Vishet blef ej kärlekens lott.

En gång - historien så talar -Gick mellan blomstrande dalarApothekaren Pluto en qväll.Än han absinthium samlar,Än efter calamus famlar,Än efter tallstrunt i skogsgudens tjäll:Der får han fatt på stramonium,Saleb, anisium, conium,Dulcamara, chamemorus,Vitis idaea, trifolium,Morsus diaboli, scordium,Menta crispa, ranuneulus.

Allt han i burkarne tömmerOch uti påsarne gömmer,Att ge in mot krankhet och sot;Men emot kärlekens smärtaHo kan förvara sitt hjerta?Der ej hjelpa droppar och rot.Pluto det sjelf fick erfara,Ty utaf nymfer en skaraFick han se i grönskande mark;Främst der Proserpina vallar ...Genast i hjertat det svallar,Pulsen slår förfärlig och stark.

Burkar och flaskor han tappar,Salfvor och droppar och lappar,Piller och plåster och engelskt salt.Skönhet hans hjerta betager,Kärlekens boja han drager;Det är hans lif, hans nöje, hans allt.Bort med gudinnan han hastar,Alla recepter han kastarHögt i sky för susande vind;Iglar i floderna slänger,Pharmacopaean han hängerUpp i toppen utaf en lind.

Så är historien. Än hinnerKärleken oss; ja, han brinner,Liksom stjernan, evig och klar. -Men se, hur hållen den röker!Jag tror, man punschen försöker;Ty den doftar herrlig och rar.Den efter Bacchi recepterSäkert är lagad; hans scepter,Slefven, glänser rörlig och våt.Det kan oss helsa beskära:Dricka, må väl och förtära,Tills man tumlar i färjkarlens båt.