Fjerde sången

Jag i Venedig stod på suckars bro,Ett fängsel och ett slott på hvarje sida.Jag såg dess byggnader, ur vågens famn,Liksom vid slaget af en trollstaf resta.Årtusen talade från molnig vidd,Omkring mig; minnet af förfallen äraFrån fjerran ställde fram mångt kufvadt land,Som ödmjukt såg åt vingadt lejons stoder,Der Ven'dig satt i prakt på hundra öars thron.

En Sjöcybele lik, från hafvet nyss,Uppstigande, med tornbeprydda hjessan,I fjerran mist, med rörligt majestät,Som Drottning herrskande på vattnens makter,Så var hon förr; — dess döttrars hemgift togsAf folkens rof; och Östern outöslig,Göt i dess sköte, ädla stenars regn;I purpur var hon klädd. I hennes högtidMonarker togo del och ärades deraf.

Der höras Tassos genljud icke mer,Och sånglös gondolier för, tyst sin åra.Palatser synas lutande mot strand,Af toners samljud örat. sällan fägnas; —Flydd, maktens tid — dock skönhet finnes än.Ty Stat och konst förfalla; ej naturen.Men svårt förglöms hvad fordom Ven'dig var,Högtidlighets och glada festers boning,För jorden, glädjens hem, Italiens maskerad.

För oss hon äger dock en bokstaf qvar,Framom sitt namn i häfd, och långa skaranAf stora skuggor, som i modfälldt skickFly öfver maktlös stad, sin Doge beröfvad.Vi äga en trophé, som ej förgåsMed hög Rialto: Shylock, svarta MohrenOch Pierre ej kunna glömmas, nötas bort,Som hvalfvens nyckelsten. Om allt försvinner,För oss befolkas dock den ödelagda strand.

Ej äro snillets varelser af mull.Af egen kraft odödlige, de skapa,Mångdubblande hos oss en stråle klar,Och mera älskvärdt lif, som ödet vägrarÅt verklighet, i dödlighetens tvång:Ja, anden i sin lyftning först förjagar,Sen återställer målet för vårt hat,Och vättnar bröst, hvars ungdoms blomster vissnat;Men hvilkas tomhet fyllts med mera frodig växt.

Vår ungdoms och vår ålders tillflygt vinnsI hoppet först, och sist i sinnets hvila.Den nötta känslan fyller många blad,Måske ock dem, mig under ögat växa.Dock finnas ting, i verklighetens kraft,Vidt öfver diktens verld i form och färgor,Och skönare än all fantastisk sky,Och stjernekretsar, hvilka SångGudinnan,På vild, omskapad verld, har konst att sprida ut.

Släkt såg jag eller drömde. Bort dermed;Det kom som sanning och som drömmar flydde.Och — hvad de varit — äro nu: blott dröm.Jag kunde återta dem; men mitt sinneVill föda mången skepnad mera likMed hvad jag sökt, och hvad jag stundom funnit.Bort äfven dessa. Vaknande förnuftFann öfverdrift af fantasien skadlig;Och annan röst är hörd, och annan syn är sedd.

Jag lärt mig andra språk — ej olärd ärI fremlings blickars tydning. Och ett sinneSom är sig sjelft, för skiften häpnar ej.Ej bittert är att skapa, svårt att finnaEtt land — med eller utan menskoslägt. —Dock är jag född, der man är stolt att vara,Ej utan skäl. Och skulle jag då flyEn okränkt ö, den vises, fries boning,Och söka mig ett hem vid långt aflägsna haf?

Måske, jag älskat den; och skulle jagI annan jord än min, min aska lemna,Min hamn den återsöker — om ett valOss efter döden gifs. Jag hoppet älskarAtt blifva omtald af min egen stam,På eget språk. Men om för högt sig sträckerEtt hopp som är för hjertat alltför ljuft;Och om mitt rykte, likasom min lycka,Fort uppväxt fort skall dö, och glömskan stänga af

Mitt namn från templet der de dödas mullAf folken heder njuter — må det vara —Och lagren på en högre hjessa ses.Spartanens grafskrift då min vård må pryda:”Mång värdigare son har Sparta födt.”Jag sympathi ej söker, ej behöfver.Jag törnen skördat af det samma träd,Jag plantat — de mig stungit — och jag blöder.Jag borde känt hvad frukt af sådant frö kan gro.

Förlorad brudgum sörjer Adrias haf,Och årligt bröllop icke mer skall firas.Ej vårdad mer, förmurknar Bucentaur'n,Allt från dess enkestånd, en aflagd prydnad.Sankt Mark än ser sitt lejon der det stod;Det står, men gäckadt som ett multnadt välde,På samma torg, der Kejsarn ödmjuk bad,Den tid, Monarkerne med afund sågoSom Drottning denna stad, i håfvor främst af allt.

Här Suabern bad; nu Österrikarn styr.Nu trampar Kejsare, der Kejsarn knäböjt.Till län ha riken fallit, kedjor sträcktsUtöfver kungastäder. Folkslag smultitFrån maktens högsta spets, se'n lyckans SolDem lyst en stund; de nu i djupet vältrasLiksom Lavin, från bergets bälte löst.O Dandolo! om du en timma uppstått,Som nittioårig, blind, eröfrande Bysantz!

Bronzhästarne än blänka vid Sankt Mark;Mot Solen glittra deras gyldne halsband.Men är ej nu besannadt Dorias hot?De betslats! Ve'dig vunnen och förlorad,Med trettonhundraårig frihet flydd,Likt vass, i vattnet sjunkit, der hon föddes.Och bättre sänkt i vågen, än att seI djupet af förstöring, utländskt väldeSom blidkas kan till ro, af låg förnedring blott.

Än ung, hur ärofull! — det andra Tyr! —Ditt binamn sjelft härstammande från segrar,Från Lejonplantarn, genom blod och eld,På kufvadt land och haf, af dig var buret.I träldom folk du lade, sjelf dock fri,Europens fasta värn mot Ottomanen.Det vittne Candia, Ilions rival,Och, du, Lepantos våg, af strid, odödlig!Namn, som ej tyranni, ej tid kan plåna ut.

Glasstoder — alla splitrade — lång radI stoft förbytt, af hennes fallna Doger;Men der de vistats, byggnad stor och rik,Än tyder prakt, som höga kallet följde.Dock deras spira bruten, rostadt svärdFör fienden har vikit: toma salar,Och öde gator, glans af utländsk färg,Som tyder hur och hvem har oket pålagt —Allt kastar sorgligt moln på Ven'dig, förr så skön;

Athén, din här vid Syracusa föll,Och tusen dina barn i bojor fördes;Dock du af attisk Sångmö såg dig frelst,Och dina barn ur fångenskapen lösta.Vid ljud af tragisk hymn, triumfens vagnAf häpne segrarn hejdas, tömmen fallerIfrån hans hand, det sysslolösa svärdVid sidan glöms; han fångars kedjor löser,Och för sin frihet ber dem tacka Sångens makt.

Så Ven'dig, om ej större anspråk gafs,Om alla bragder glömts som häfd förvarar,Ditt sångarminne af odödlig Bard,Din Tassos kärlek bordt de fjettrar lösa,Vid din tyrann dig fästat. Nu din lottNationerna vanärar, mest af alla,Dig Albion. Ej hafvens Drottning bordtSå öfvergifva hafvets barn; vid falletAf Ven'dig, tänk på ditt, till trots mot böljans värn.

Jag älskat Ven'dig från min barndoms år;Hon var liksom en trollstad för mitt hjerta,Likt vattenpelarn lyft ur hafvets famn,Och glädjens boning, rikedomars marknad.Och Otways, Radcliffs , Schillers, Shak'spears konstHos mig dess bild har intryckt; lika liflig,Fast nu, jag henne sett, dess bild blef qvar,Måhända mera kär i nödens stunder,Än då hon var ett mål för högmod, undran, skryt.

Jag det förflutna kan befolka än;Och af det lemnade, för hug och öga,Och lugn betraktelse, det finnes nog,Ja mer, måhända, än jag sökt och hoppats.Och af de sälla stunder ödet väftInom mitt lif, de sällaste måhända,Från dig upphämtat sina färgors glans.Det gifves känslor, dem ej tid kan döfva,Ej marter; annars min, nu vore kall och stum.

Men af naturen, växer Alpens tallHögst på de minst af jord betäckta klippor,Och rotas bäst, der minst af mull den stödsMot Alpens hvirfvelstorm. Der stammen växerTill trots mot vindens dån med herrlig kraft,Tills den i höjd och sträckning värdig finnesDe berg, omätliga, från hvilkas blockAf ljus och grå granit, den lifvet hemtar,Till slut ett jätteträd. Så sinnet lyftas kan.

Tillvarelsen må tålas; lif och qvalI toma sorgsna bröst med djupa rötterTillsammans fästa sig. Kamelen stum,Framsträfvar, fast af bördan öfverlastad;I tystnad ulfven dör. Exemplet måFör oss ej fåfängt blifva; när så lågaOch vilda väsen utan klagans röst,Fördraga plågorna, vi mera ädlaMå härdigt bära dem; det är blott för en dag.

Allt lidande förstör, om ej förstördtAf den som lider; och i bägge fallenUpphör. En del med fylldt och lyftadt hoppSin vandring återtar och förra syftenOch väfver samma väf. I bugning spänd,En annan sträfvar och i förtid grånar,Och med ett bräckligt rör till stöd, förgås.En söker andakt, godt, ondt, mödor, härnad,Allt som af medfödd drift, han sjunker eller höjs.

Men alltid efter öfvervunnen sorg,Likt Scorpionens styng, ett tecken lemnas,Knappt sedt, men bördigt med ny bitterhet.Och ringa sak kan stundom återföraTill hjertat bördan som det velat fly,För alltid fly. Ett ljud, det vare endastEn sång, en qväll af sommar eller vår,En blomma — vinden — hafvet — oss kan såra,Electrisk kedja rörd, hvarvid vår själ sig fäst.

Men hur och hvarför, vi ej kunna se;Ej följa till sitt moln, slik sinnets ljungeld.Vi fåfängt vilja vid förnyadt slag,Utplåna svarta ärret som det lemnar;Ty från alldagligt, menlöst föremålDå minst vi vänta det, i åsyn kallasDe spöken, exorcism ej binda kan:De kallnade, förändrade, och döda,Och sörjda kärleksmål — för många! — dock hur få

Min själ har vandrat; jag den återförTill åsyn af ett stort förfall, att stadna,Ruin ibland ruiner, följa spårAf stater, storhet, i ett land, begrafne,Som öfvermäktigt i sin fordna höjdOch skönast än, för alltid måste blifvaDen himmelska naturens mästerverk,Hvari var gjutet hjeltemod och frihet,All skönhet, tapperhet och makt på jord och haf.

En republik af kungar, män af Rom!Allt sedan, äfven nu, Italien sköna!Du, verldens rika lustgård, är ett hemFör allt hvad konst förmår, natur kan skänka;Och der du ödslig syns, hvad liknar dig?Ditt ogräs sjelft är skönt, och ödemarkenMer rik än andra länders fruktbarhet.Ditt stoft är ära, din ruin är helgadAf minnets högsta glans och oförstörlig prakt.

Se! månen uppgick; än det ej är natt —Med henne solgång delar skyn — kring AlphöjdAf blå Friulis bergsrand, likt ett hafSig gjuter herrligt sken. Och molnfri himmel,Af alla ljusets färgor, synes smältTill vidsträckt Iris, öfver Vestra rymden.Dag, i förfluten evighet der sänks,Men öfver Östern, mildt Dianas anletPå azurn skrider fram — en sälla väsens ö.

En enda stjerna, vid dess sida klar,Den sköna himlens hälft med henne delar.Dock solens eldhaf svallar än fördröjdtOmkring Rhæteiska bergens fjerran spetsar.Än stridde dag och natt; men sist naturSin ordning återtog: — behagligt flyterDjupfärgad Brentas våg, och balsam doftAf nyfödd ros, sig jemte purpurn spriderSom strömmar på dess ström, och glöder på dess glas.

Betäckt af himlens bild från fjerran sänkt,Af alla färgor, vattnens yta lyser,Som allt från Solgång upp till stjernans blossI glans förtrollande sig vida sträcka.Men, de förändras; bleknad skugga förSin mantel öfver bergen; dag som slocknar,Dör som Delphin, hos den hvart dödens qvalAf nya färgor ses, tills lifvet upphört,Den sista skönast, men derefter allt är grått.

Vid Arqua finns en graf, i höjden rest;Och mellan pelare, på Sarcophagen,Der hvilar Lauras älskare; och derAf dem som känt den eld, han skönt besjungit,Församlas mängd, till Snillet pilgrims färd.Han uppsteg att ett språk och födslobygdenFrån barbari befria och från ok.Det träd som bar hans skönas namn, han vattnatMed mång melodisk tår, som lyft hans ryktes höjd.

Hans aska göms i Arqua, der han dog,En by på berget, der hans dagar flötoTill ålderns dal. Och byn är stolt deraf:En ädel stolthet. Må den högmod njuta,Då desse åbor bjuda vandrarns blickHåns hemvist och hans grafvård, enkla båda.De jemte vördnad väcka i hvart bröstEn känsla, mer harmonisk med hans qväden,Än om en pyramid förvarade hans mull.

Och denna lugna bergsby, der han dvalts,Är af den art, som synes enkom skapadFör den, som djupt sin dödlighet har käntOch från bedragna hoppet sökt en tillflygtI mörka skuggan af en grönskad höjd,Der ögat fägnas i en fjerran, utsigtAf städer, hvilkas verksamhet ej merKan locka själen från sin ro; och strålenAf molnfri sol, nog skön för hennes högtids dag,

Utvecklar bergens, löfvens, blomstrens prakt,Och kastar skenet öfver bäck som sorlar,Der, klart som vattnen, ledig timma flyrMed stilla trånad, som fastän för ögatDen liknar lättjan, har moraliskt mål.Om sällskapsverld oss lära kan att lefva,Bäst enslighetens lugn oss lär att dö.Der finns ej smicker, fåfängt stöd i hoppet;Och menskan måste der sjelf kämpa med sin Gud. —

Måhända med demoner, som förstörtAf bättre tankar kraften, rofvet sökaI vemodsfulla bröst, från lifvets vårTill vildhet böjda och fantastisk yra,Som dväljas helst i sorgens, fasans natt,Och tro sig endast för en dom bestämdaAf qval dem tidens hand ej skingra kan.För dem, blir solen blod, en graf blir jorden,Och grafven helvete, i mörker; mera djupt.

Ferrara! gräs på dina gator växt,I vidd och prakt, för enslighet ej bygda;Liksom förbannelse de säten slog,Hvars fordna herrskare, den gamla ättenAf Este, under många åldrars loppSitt välde uppehöll bland dina murar:Beskyddare, tyranner, alltsom nyckHos små regenter dref, mot dem som buroDen krans åt Dante blott var före dem beskärd.

Och Tasso, deras ära, deras blygd!Hör först hans sång, och sedan se hans fängsel,Se hvar Alfonzo inneslöt sin skald,Hur dyrt, Torquatos rykte blef förvärfvadt!En låg despot förgäfves kufva söktSå förolämpad själ, och honom omgafMed galnas hop, i afgrunds fängsel sänkt,Att tråna bort i nöd. Odödlig äraSent molnens natt fördref; och följas skall hans namn

Af alla tiders pris och tårar. DittI glömska skolat ruttna, sänkt i djupetAf hånadt stoft, liksom din stolta ättTill intet sjönk, om ej som länk i kedjanAf Tassos öden, oss till minnet förtsDin låga ondska, med föraktet brännmärkt.Alfonso! all den prakt dig omgaf, flyrDitt minne. Född i annat stånd, du funnitsKnappt värd att vara slaf åt den, du qvalt så grymt:

Du! född att äta och föraktad dö,Liksom osjäligt djur; blott att dig unnatsEtt mera präktigt tråg, och stia vid —Han, med en strålkrans öfver fårad hjessa,Som tändes då, och nu förblindar allt,Till trots hans fiender och Cruscas hånskriOch Boileaus, hvars afund ej fördrogHvad öfversteg hans landsmäns hesa lyror,Och deras skärnings ljud, enformighet i ton!

Frid öfver Tasso! Förorättad hamn,I lif och död ett mål för giftets pilar,Förgäfves riktade mot segrarns bröst,Af nya tiders sång ej öfverträffad!Hvart år millioner föder; men hur långtSkall menskoåldrars bölja framåt flyta,Förr än bland sammanträngd, otalig hop.En själ som din skall födas. Tusen strålarAf spridda mindre ljus, ej samlas till en sol.

Stor som du är, medtäflare du fann,I landsmän, födda förr än du, att lysa:I Helvetets i Riddarlifvets bard,I Gudakomedins Toscanske fader;Och se'n, ej olik Florentinarns frägd,Kom Söderns Scott, hvars sång ur mörkret kallatNy underverld med trollstaf i sin vers,Och, som hans like, nordens Ariosto,Sjöng damers kärlek, krig, romans och Riddardygd.

En ljungeld ref från Ariostos byst,Dess krans af lagrens löf, i jernet härmadt.Och ej så orättvis var himlens eld;Ty sanna lagrens krans, den äran knyter,Är af det träd, som aldrig åskan slår,Och af dess härmning, vanprydd var hans hjessa.Men om vidskepelsen drar sorglig följd;Så vet att åskan helgar hvad den träffar,Och att en dubbel helgd blef vid håns hjessa fäst.

Italien! o Italien! du, som gafsOlycklig skönhet, grund till fordna plågor,Och de nuvarande — af sorgens handOch blygselns, är din sköna panna fårad;Och dina häfder ristades i glöd.Ack! om din jord af ödslighet betäcktes!Du mindre skön, mer kraftfull, kunde sjelfDin rätt försvara, röfvare förfära,Som prässa ut ditt blod, och läskas af din tår!

Mer fruktad vore du, ej mer så sökt,Inom dig säll och fredlig, ej beklagadFör lockande behag, till strid ej trött.Ej skulle väpnad strömfors mer sig störtaFrån Alpens djupa fjelltrakt; ej från Po,En ryslig ströfvarhop af skilda folkslagMer dina floder töma, fremlings glafEj blifva ditt försvar, ej du i segrenAf vän; i nederlag af ovän blifva träl.

Jag, vandrande som ung, har spåret följtAf Romersk vän åt Tullius, mest odödligBland Romas barn; lätt skummade min båt.De klarblå vattnen, förd af friska fläckten.Framför jag såg Megara, och bakom,Aegina lemnades, Piræ'n till höger,Till venster låg Corinth. Jag nedböjd lågPå framstam, att betrakta här förenadRuin, och sorglig syn, som Servius fordom såg.

Ty tiden ej ruinen återställt,Men rest Barbarers hemvist vid dess sidor,Som, göra mera saknadt mera kärtDet sista spridda ljuset af dess strålarOch krossad lemning af försvunnen makt.Re'n i sin tid, såg Romarn dessa grafvarAf sköna städer, som vår häpnad väckt;Hans blad, som tiden ej förstöra hunnit,Gaf lärdom, redan då, en följd af pilgrimsfärd.

Hans blad är för min syn; och i min sångHans eget lands ruin är tillagd massanAf fallna stater, hvars förfall han sörjt,Och hvars förstöring jag. Allt som då varit,Är nu ej mer; beherrskande en verld,Rom; sjelfva Rom, är ock af stormen kastadI grus af allmänt fall och svart ruin;Och vandrarn ser Titaniska skeletten,Vrak af en annan verld, hvars aska än är varm.

Italien! dock i hvarje annat landDitt lidande bör ljuda och skall ljuda.Du konstens moder, vapnens moder förr,Vårt fordna värn, nu stjernan som oss lyser!Hos dig vår lära föddes; vidt omkring,För himmelrikets nycklar folken knäböjt.Europen, ångrande sitt fadermord,En dag dig frelsa, och tillbakakastaSkall barbariets flod, försonande sitt brott.

Oss Arno vinner med dess murars glans;Etruriens Athén, i sina salarFörtrollande, varaktig känsla tändt.Af höjders krets omgjordad, gladt hon skördarSin säd och vin och olja. ÖmnighetFörljufvar lifvets värf med fyllda hornet.Kring stränderna, der Arno flyter fram,Blef nytids öfverflöd af handeln buret;Begrafven lärdom steg, i morgonrodnad ny.

Gudinnan der — af kärlek marmorn rörs —Med skönhet luften fyller, och vi andasAmbrosians doft; ljuft breder denna synOdödlighetens känsla; himlens förlåtÄr halft upplyftad. Inom stodens krets,Vi stå och se i anlet och i skepnad,Hur menskokonst natur kan öfvergå:Med afund se, hur hedingar från fordomAf medfödd snillets blixt, ett sådant under skapt.

Vi skåda, och gå bort, ej veta hvart,Af skönhet blände, druckne, tills vårt hjertaAf fullhet svigtar. Der, för alltid der,Bekedjade vid konsternas triumfvagn,Vi fångne, dock ej önska bortgång fri.Men bort! ej fordras tal, ej sökta konstord,Ej prat som fyller marmormarknads rymd,Pedant som villar fånar. Egna ögonBlod, pulsar, hjertats röst bekräfta Paris dom.

I denna skepnad, såg ej herden dig?Ej sällare Anchises? Var du sådan,När du i gudomens fullkomlighet,Vann krigets Gud till slaf, och på ditt anletHan liksom på sin sällhets stjerna såg,Låg i ditt sköte, och med uppvändt öga,Sög tjusning af din kind; i det din munnGöt lava kyssar, smältande i branden,Som från en urna, på hans ögon, panna, läpp?

I glöd omgjuten utaf mållöst väl,Är sjelfva Gudoms kraften icke mäktigAtt känslan uttryck ge och öka den.Och Gudar likna oss; vi äga stunderSom likna deras ljufvaste; dock tyngdAf jord oss återför; — men det så vare;Vi kunna syner återkalla, skapa dem,Af hvad har varit eller kunde vara,Som likna denna bild och Gudar på vår jord.

Åt lärdom och åt vishet lemnar jag,Åt konstnärn och hans apa att bestämmaMed noggranhet hur de förstå sig påAtt tyda ut de svällande behagen.Beskrifve de hvad ej beskrifvas kan;Må deras anda ej den ström fördunkla,Der denna bild skall synas evigt klar,I spegel af den skönaste bland drömmar,Som nånsin sänkts från skyn att elda själens djup.

I Santa Croces helga förgård gömsStoft, som den”helgar mer, som i sitt sköteOdödligheten innebär, om ockEj annat funnes qvar än det förflutna,Och äfven det, ibland allt stort och skönt,Till kaos återsänktes. Ty der hvilaEn Angelos, Alfieris ben, och hansDen stjernbekrönte, qvalde Galileis;Der, Machiavellis mull sitt ursprung återfann.

De fyra snillen åt en skapelse,Likt elementer kunnat ämne gifva.Italien! Tiden gaf dig tusen sår;Men den har vägrat och skall alltid vägraÅt andra luftstrek hvad den unnat dig:Så stora själar ur ruinen stegna.Och ditt förfall än Guddoms stämpel bär,Som det förgyller med en lifvets stråle.Hvad förr var stort hos dig, Canova är i dag.

Hvar hvila nu Etruskerne de tre —Dante, Petrark och nästan stor som dessaHan, prosans bard, hvars skaparsnille gafEtt hundra kärlekssagor. Hvar förvarasFrån vanligt stoft åtskilde, deras ben,I döden som i lifvet? Om de multnat,Har deras hemlands marmor ingen röst?Ej block hvaraf för dem en stod kan resas?Ha de ej avförtrott sitt land en sonlig mull?

Otacksamt Florens! Dantes förebrårDig, liksom Scipios graf från fjerran stränder.Din tvedrägt under mer än borgligt krigFördref den Skalden, hvilkens namn för alltidAf dina barnbarn fåfäng dyrkan vann,Och sena åldrars ånger. Och den lager,Som af Petrarcas hjessa uppbars högst,Var växt på långtaflägsen utländsk jordmån,Hans lif, hans graf, hans namn, fast röfvadt, icke ditt

Boccaccio gaf i döden, åt sitt land,Sitt stoft — Feck bland dess stora män det hvila?Sjöngs månget requiem, högtidligt ljuft,För den, som gaf Toscanskt Sirenspråk bildning,Det språk som är musik, hvars ljud är sångOch talets poesi? Nej; grafven upprefSkenhelighets hyænan, och förbödDess rum bland ringa grafvar — ty ett ordDer sade: det var hans; och väckte vandrarns suck.

Och Santa Croce saknar deras mullDen mäktiga — mer ryktbar af förlusten,Som Cæsars slott beröfvadt Bruti stod,Påminte mer, om Son af Romas frihet.Mer säll Ravenna! der på grånad strand,Vid ramladt väldes fäste, hedrad hvilarOdödlig flykting — Arqva ock behöllMed högmod, ljudfull minnesvård af Skalden;Då Florens fåfängt kräft den landsförvistes ben.

Hvad är din ädla stenars pyramid,Af jasp, porfyr, agat och alla färgorAf marmor och juvel, att mura inDe handels furstars ben? Den fallna daggenSom glittrande mot skymnings stjernors ljusUppfriskar torf som höljer dessa döda,I, hvilkas namn är Sångmöns minnesvård!Med fot, långt mera vördnadsfull skall trampas,Än denna prakt af sten, på Furstlig hjessa lagd.

Mer fins för ögats och för hjertats lust,I Arnos dôm, mest furstligt konstens Tempel.Skulptur och regnbåg's systern täfla der,Och flere under — men ej mig de fägna,Hvars tanke vanan heldre sammanväftMed skön natur, på öppna fälten skådad,Än konst i galleri, fast GudaverkMitt sinnes hyllning fordra; dock det mindreKan yttra än det känt; ty vapnet som det för,

Är af en annan malm. Jag vandrar framVid Thrasimenes insjö, och vid PassetMer hemmastadd, der Romersk djerfhet föll,Ty der Cartaginensens kloka krigskonstI minnet återförs: hur Romarns härHan lockar mellan berg och strand; och modetEj härdar ut, då hopp om räddning flyr,Och blodet bäckarna till floder sväller,Som ryka genom fält af legioner strödt.

Som då en skog, af bergens vindar fälls,Så striden stormade på denna dagen;Så, raseri hvar kämpe gjorde blindFör annat allt än slaktning, att ett jordskalfBlef under stridens bana obemärkt;Och ingen såg, för foten fältet gungaOch öppna vidsträckt graf för hvem som låg,På skölden utsträckt, utan annan svepning.Så hatet döfvar allt i strid af folk mot folk.

För dem var jorden lik en gungad båt,Som dem till evigheten bar. De sågoOmkring sig hafvet; men ej hade tidAtt märka rullningen. Sin lag naturenUpphäft hos dem; ej röntes allmän skräck,Som rår, då bergen skälfva, fåglars skaraI molnen söker tillflykt, öfvergerDess nästen som från träden kastas: hjordar ragglaMed vräl på rörlig mark: ej menskoskräck har ord.

Helt annan syn är Thrasimene nu;Dess sjö en silfverduk, dess fält ej rubbadtAf annan härjning än af plogen, mild;De gamla träden lika tätt sig resa,Som döda strötts, der nu är deras rot;Dock tog en bäck, till våg och stränder ringa,Ett blodigt namn från stridens regn af blod;Och Sanguinetto säger hvar de dödaBefuktat marken, gjort ovillig bölja röd.

Men du, Clitumnus! ljufvast är din våg,Mest lefvande kristall som nånsin flutit,FlodNymfens hemvist, der hon ser, och tvårOhöljda lemmar! Gräsbetäckta stränderDu höjer skönt; der betar mjölkhvit tjur,Ofläckad Gud af dessa sköna vattnen!Till anblick, mest af strömmar lugn och klar,Helt visst din våg af slaktning aldrig sölals.En spegel och ett bad för skönhets yngsta barn.

Ännu ett Tempel på din sälla strand;Af lätt och liten byggnad, ger åt tiden,På milda sluttningen af grönskad höjd,Ett minne utaf dig. Nedom det, flyterSå lugnt ditt strömdrag. Dädan spritter högtFörsedd med fenor och med fjäll som glittra,Den fisk som kringfar i ditt djup af glas;Måhända, bruten vattenlilja speglas,Der vågen mera grund, framporlar åldrig sägn.

Välsignas må skyddsanden för din bygd.Om mera ljuft emot oss västan fläcktar,Det är hans verk; om talande oss rörMer liflig grönska spridd på vattnens bräddar,Om ställets friskhet stänker på din själBehaglig svalka, och från torra dammetAf tröttadt lif, en stund det sköljer rent, —Naturens dop — till honom bör du sändaDin hymn af tacksamhet, för uppskof i ditt qval.

Hör forsens djupa dån! Från tvärbrant höjd,Velino klyft af vågen sliten bergvägg.Se vattnens fall! der snabbt som ljusets fart,Klar, skummig massa afgrundsdjupet skakar,I vattnens helvete, med tjut och brusOch sjuder i oändlig marter, medan dunstenDeraf, i dödskamp stiger, prässad utIfrån dess Phlegeton mot svarta klippan,Som kringstår detta djup, i fasa ömkanslös

Den stiger högt mot skyn, och faller nedI oupphörlig skur som kring sig gjuterFrån aldrig tömda moln, med milda regna,En evig vår, och markens yta kläderI lysande smaragd. Hur stort det djupDer vattnets jättemassa fram sig kastarFrån brott till brott af berg, med yrans fart,Och bräcker klippor, hvilka nedåt rycktaI våldsam härjnings spår, ha öppnat rysligt gap

Åt vid colonn som vältras ned, mer lik,Till nyfödt haf, ett hastigt öppnadt ursprung;Ur bergets brustna barm, i födsloqvalAf en ny verld, än hvad den är och endastDe strömmars Fader, som med svalligt loppI dalen kröka fram. Se dig tillbaka;Se hvar den kommer, likt en evighet,Liksom att sopa bort allt i sin framfart;Förtjusande med skräck, ej liknadt vattenfall!

Förfärligt skönt; men ifrån brädd till brädd,I sken af morgonsolens klara strålar,En Iris hvälfs på afgrunds vågens ras,Som hoppet på en dödsbädd. Ej fördunklasDess färgor, medan allt omkring förnöttsAf vattnens vilda fart. Den stilla bågenBär oförändrad, sina strålars glans,Och synes mellan dessa marters anblick,Som kärlek alltid skön, för dårskap ställd till vakt.

Jag åter går på skogväxt Åpennin,Ett barn af Alpen, som ifall dess faderDen mäktigare, jag förut ej sett, —Der gran på högre branter står, och dundretHörs af lavin — jag hade dyrkat mer.Men jag sett jungfrun resa högt mot himlarSin ej beträdda snö; jag sett GlaciernAf blek Mont Blanc, och sett den när och fjerran,Och i Chimari hört bergåskan fruktansvärd, —

Acroceraunisk bergrand, åldrigt namn; —Och på Parnassus örnars flygt beskådat,Likt ställets andar, som af ärans driftTill outsäglig höjd i täflan svingat.Jag Ida skådat med Trojanens blick;Olympus, Athos, Ætna, Atlas gjordeAtt Apennin af mindre rang mig synts;Soract allena saknar ej den snötopp,Som Romersk, lyrisk Skald, det öfriga har skänkt

Åt vår åminnelse. Ifrån ett fältDet höjs som långslutt våg, i höjd att brytas,Men stadnad, der hon kröks: Förgäfves ejMå hvem som vill, uppgräfva sina minnen,Upprepa, klassiskt hänryckt: väcka uppMed Latiens echo, klippan; jag har afskyttFör högt, att lära in, för Skaldens skuldEn tråkig läxa, ord för ord intrugadI frånvändt sinnes lek, och föra fram förtöjd

Hvad återkallar daglig usel drägg,Som gjorde mimet sjukt; och fastän tidenMig fört att öfverväga hvad jag lärt,Dock så, en fast förhärdelse mig fattat,Med unga tankarnas otålighet,Då deras friska kraft förut var afnött,Att sinnet njöt ej hvad det hade söktOm valet varit fritt. Det ej kan botas.Hvad jag fann afskyvärdt, jag afskyr lika högt.

Farväl, Horatius, som jag hatat så,Ej för ditt fel, men mitt. Det är olyckligtAtt väl förstå, ej känna lyrans slag,Och att din vers begripa, aldrig älska;Fast Moralist mer djup, för oss ej tydtVårt ringa lif, ej Skald sin konst oss yppat,Ej Satirist mer qvick vårt samvet väcktOch träffat; men ej rörda hjertat sårat;Farväl — vi skiljas. dock uppå Soractes rygg.

Ack, Rom! mitt hemland! själens egen stad!Till dig sig hjertats faderlöse vända,Dig enslig moder af försvunnen makt!Och mäta ringa qval i trånga hjertan.Hvad är vårt lidande? O! kom och seCypresser, ugglan hör; dig vägen banaPå grusad sten af Thron och Tempel. I!Hvars dödsångst för en dag är blott att lida,En verld är för vår fot, så bräcklig som värt stoft.

Nationers Niobé! hur hemsk hon står,Beröfvad thron och barn i mållöst marter;Se, i dess vissna hand, en urna tom,Hvars helga stoft förskingrats längesedan.Ej Scipios graf hans aska famnar mer;Och icke mer bebos de höga vårdar,Af hjeltar, som de tillhört. Flyter du,O, gamle Tiber! genom marmor öknen;Stig med din gula våg, bemantla denna nöd!

Göth, Kristen, tid och krig och flod och eld,Ha lekt på klippor sju, din stad af högmod;Hon, stjerna efter stjerna slockna såg;Uppåt den brant barbarers kungar ridit,Der segrens char till Capitolium for.Men torn och tempel fallit; blott fins qvarRuiners Chaos. Hvem skall spåren reda,På dunklad lemning kasta månskens dag,Och säga: “här det var, det är,” i dubblad natt?

Ja dubbel natt af åldrar och af dig,Okunnighet, du nattens dotter, höljdeAllt kring oss. Vi blott känna villans väg.Sitt kort har Ocean; sin glob har stjernan;Och kunskap har dem spridda på sin duk.Men Rom är som en ödemark, der tjurenPå minnen snubblar. Nu med klappad hand,Vi ropa: “se Eureka.” Klart det vore,Om ej utaf ruin, en villobild stod när.

Men ack! den höga staden — sorgligt ack!Trehundrade triumfer! och den dagen,Då Brutus vann med dolken större frägdÄn landseröfrare med svärdet vunnit!O Tullius, din röst! Virgil din sång!Och Livius, ditt blad som lifligt målar! —Men Rom står upp i Eder; annat alltÄr fall. Ty värr för jorden! mer ej skådasDen glans i hennes blick, som gafs, då Rom var fritt.

O Du! hvars vagn geck fram på lyckans hjul,Du segerrike Sylla! af ditt hemland,Du fienden slog. Hvad brutet var mot dig.Du först i hvilan kände; hämd föråldradEj tog, förr'n dina örnar sträckt sin flygtUtöfver Asiens fall — Din vredes blickarTillintetgjort Senater — Romersk själ,Med alla dina laster; ty du nedlagtMed mild försonings blick, en mer än mensklig makt,

Dictators kransen. — Kunde du väl spå,Till hvilket djup, en dag, den skulle falla,Som dig odödlig gjort? — att annan handÄn Romersk, skulle Rom så lågt försänka?Rom, som var nämd den eviga, som blottSig väpnat till eröfring, hon som sträckteSin skugga öfver jorden, örnens flygtSå långt, tills himla rymd för vingen saknats —O Rom! som helsad var allsmäktig på vår jord!

Af segrare var Sylla främst; men vårDen visaste våldskräktarn, denne CromvellOck störtade Senater, ja en thronTill stupstock högg — odödlige rebellen!Hvad brott det kräfs, en stund att vara fri,Och rycktbar genom åldrarna! men nedomHans lycka, lurar återgäldnings lag.Se blott hans dubbla seger och dess utgång.Hån tvenne riken vann, mer lycklig dock att dö.

Den tredje dag af månaden, som förrGjort allt, blott icke honom krönt; den dagen,Har från sin våldsthron, sakta honom fört,Och lagt hans mull i äldre mull att hvila.Då röjde lyckan, huru rykte, maktOch hvad vi ljufvast anse, och att vinna,På branta vägar själens kraft förnött,Är, i dess öga, mindre sällt än grafven.Om likaså i vårt, hur olik blef vår dom!

Du bild förfärlig, som ännu är till,I naket majestät och skepnansg alfvar —Du skådat, under sorl af mördar hop,Vid fot af blodet badad, Cæesar utsträckt,Sig svepande i manteln, värdigt död,Ett offer på ditt altar lagdt af maktenSom Gud och man beherskar, Nemesis.Du likså föll, Pompé! — Månn' segerhjeltarMot kungar utan tal, mån dockor i ett spel?

Och du, Roms amma, rörd af dundrets vigg,Varginna, kopparbildad, du hvars spenar,Än segrens mjölk, åt barnen, synas ge,Der, som ett åldrigt monument af konsten,Du stod: — o, moder till den hjeltekraft,Som store grundarn sög utur ditt sköte —Med etherns eld, Roms Jupiter dig svedtOch svärtat lemmarne med blixt — är vårdenOm de odödliga du ammat, redan glömd?

O, nej! men dina dibarn alla dödt,De män af jern; och verlden reste städer,Af deras grafvar, menskor göto blodI härmning af hvad deras häpnad väckte;De stridde, vunno, följde samma lopp,Med apors afstånd. Men ännu har ingen,Och ingen kunnat nalkas samma makt —Blott en fåfänglig, än ej sänkt i grafven,Sin ofärds orsak sjelf, af egna slafvar, slaf.

Af falska väldet dårad och ett slagsOäkta Cesar, följande den äldreMed icke lika steg; ty Romarns hugI mindre jordisk form, sågs vara gjuten;Med starkare passion, omdömet kallt,Instinkt odödlig, som ersatte rikligtAll svaghet af ett hjerta, mildt men starkt, —Nu syntes han lik Hercules med sländanVid Cleopatras fot — nu stor i egen glans.

Han kom, han såg och segrade. Men den,Som skulle qväst hans örnar, lärt dem flyga,Som tämda falkar uti Galliens led,I sanning han sin här till segren förde,Med hjerta döft, som aldrig hört sig sjelft;Och icke likt en vanlig menska skapad,Med blott en enda svaghet, men den stor —Behagsjuk ärelystnad — dock han syftat —Till hvad? kan sjelf han ge, på denna frågan svar?

Allt eller intet vill han bli; och ejPå döden som tillintetgör, vill vänta.Få år, och han Cæsarers ära hann,På dem vi trampa här. För den, han resteÅt sig triumfens port; för den han göt,En fortsatt ström af jordens blod och tårar:En allmän syndaflod, der ingen arkFör räddning finns, och ebben följs af floden.Förnya bågen, Gud! till mensklighetens tröst!

Hvad hemtas kan af menskans öde själ?Med hennes trånga sinnen, svagt förståndet,Och lifvet kort, och sanning djupt försänkt,Och allting vägdt på vanans falska vågskål,I opinionens allmakts tvång, som sträcktKring jorden mörkrets flor, tills ändtlig,Rätt, orätt dömts af slump; och mannen blek,Förfäras att hans mening uppenbaras,Att tanken fri, är brott, och jordens ljus för klart.

De tråka så i lättjans uselhetOch ruttna, far till son, till ålder, ålder,Af trampade naturen stolte, döOch lemna dock ett arf i raserietÅt nya födda slafvars ätt, som gåI vapen för sitt ok, mot frihet strida,Och likt gladiatorn blöda: kämpa änPå samma fält, der deras bröder föllo,Som löf från samma träd, i fallet följas åt.

Jag talar ej om folkens tro; den stårEmellan Gud och dem — men ting tillåtna,Besannade och sedda, dag och stund.Det ok, på våra skuldror, dubbelt lades,Och afsigt, ej af tyranniet dold,Och lag af jordens herrar, apor blefnaAf den som störtat högmod från sin höjd,Och det på thronen väckte från sin dvala —Hur ärofull, om ej hans starka arm gjort mer!

Kan då tyrann blott störtas af tyrann?Kan frihet ej en son, en kämpe finna,Lik den, Columbia fann, då hon steg upp,Som Pallas föddes, väpnad, obefläckad?Kan sådan själ blott födas i en vildOfruktsam skog, vid vattenfallens dunder,Der fostrande naturen log så huldÅt barnet Washington? och äger jordenEj mer ett sådant frö, Europ ej sådan strand?

Af blodet, Fransman drucken, spydde brott,Och olycksfull dess saturnal är vordenFör frihets sak i hvarje tid och land;Ty mordets dagar, dem vi sett, och maktensOch ärans låga törst, ha rest en murAf diamant mot menniskans förhoppning.Och sedd tillslut, den låga segerfest,Till evig träldom skenbar orsak lånat,Och plockat lifvets träd, till menskans andra fall.

Din fana frihet, sliten svajar dock,Och far mot vindens lopp, som dunderstormen.Och din trumpetröst, fastän bräckt och dåf,Är dock den högsta, stormen efterlemnat.Ditt träd sin blomning mistat och dess barkAf yxar skafven, rå och ringa synes;Men safven finns, och frö't är icke dödt,Djupt sådt, och äfven uti nordens sköte;Så skall en bättre vår ge mindre bitter frukt.

Der står från fordna dar ett rundadt torn,Med förmur utaf sten, fast som en fästning,Och, som en här kan hejda i sitt lopp,Med halfva dess försvarsverk ställdt allena,Beväxt med murgrön från tvåtusen år,En evighetens krans, der löfven gungaOch hölja allt hvad tidens hand förstört.Hvad var det starka tornet? och i hvalfven,Hvad skatt förvaras der, så dold? En qvinnas graf.

Hvem var då hon, som står bland döda främst,I slott begrafven? Var hon kysk och fager,Värd Kunglig, eller mer — värd Romersk bädd?Har höfdingars och hjeltars ätt hon burit?Hvad dotter ärfde hennes skönhets glans?Hur har hon lefvat, älskat, dödt? Så hedrad,Och ställd liksom till allmän vördnads mål,Der ringa lemningar ej våga multna,Ställd att förkunna mer, än hvad är dödligs lott?

Var hon af dem som älskat sina män?Af dem, som älskat andras? Slika funnits,Så säger Romas häfd, från äldsta dar.Var hon matrona med Cornelias anblick?Egyptens Drottning lik i lätt behag?Med nöjen slösande, mot nöjet väpnadAf åldrig, medfödd dygd? och hade honPå hjertats ljufhet hvilat, eller kärlekFrån sina sorger stängt? ty kärlek sjelf är sorg.

Måhända dog hon ung, måske förtrycktAf vida tyngre qval, än tunga grafvenSom hvilar på ett älskvärdt stoft; har molnOmkring dess skönhet hopats, och ett mörkerKring svarta ögat, domens förebudAf Gud åt dem han älskar? döden tidig?Har Solgångs fägring gjutits klar och tändts,Med hectiskt ljus, den dödas aftonstjerna,Och rodnad på dess kind likt höstens vissna löf?

Måske hon dödt föråldrad, öfverleftAllt, fägring, slägt och barn; och långa håret,Nu silfvergrått, i tanken kunde änEtt minne af de dagar återföra,Då nyss det flätats, hon i klädnans prakt,Och skepnans, afund, pris och undran vunnitI Rom. Men hvart vill gissning irra sig?Så mycket vetas kan. Metellas makeVar rikast uti, Rom. Se kärleks — högmads verk!

Jag vet ej hvarför, stående vid dig,Mig syns, den dig bebor, liksom jag kände,O graf! och fordna dagar träda framMed återkalladt samljud, fastän tonenFörändrad är och hög, som molnets suckAf åskan, döende på fjerran vidden.På sten af murgrön skyld, jag sitta kan.Till dess jag lånat kropp åt värmda sinnet,Form af ej sjunket vrak, ruinens återstod.

Af plankor, kastade på klippor vidt,Må jag en liten båt af hopp mig bygga,Att kämpa mot det vida haf, mot kastAf högljudd bränning, oupphörligt dunderAf våg, som rasar fram mot enslig strand,Der allt är sjunket, som var evigt älskadt.Men kunde jag från strand af våg förnött,Nog samla för min båt, hvart skall jag styra?Mig bjuds ej hem, ej hopp, ej lif — blott hvad finns här.

Låt vinden tjuta då! Dess harmoniSkall bli min älskade musik, och nattenSkall ljudet blanda bort med Ugglans skrän,Liksom jag hör det nu, vid ljusets skymningUtöfver mörkrets fågels födslonejd,Från Palatinska berget gällt besvaradt,Och ser dess ögon, blänkande i glöd,Och vingar seglande. På grund så helig,Hvad är vår ringa sorg! — jag vill ej nämna min.

Cypress och murgrön, vide, gul violettI massor flätade, och kullar höjdaPå fordna hus, bräckt båge, strödd colonn:I stycken, fyllda hvalf, al fresco nedgräfdtI underjordisk fukt, der Uggla glor,Som vore midnatt: — Tempel, badhus, salar:Det skilje hvem som kan. Hvad lärdom röjtI forskning, är att murar der ha funnits,Det kejserliga berg! — så faller jordisk makt.

Se här är läran af all mensklig häfd,Den samma nu, som den af ålder varit:Först frihet, ära se'n — och saknas den,Med rikdom, last, förderf — sist barbariet.Historien med dess mängd af digra band,Har blott ett blad — det bättre här är tecknadt,Der yppigt tyranni så sammanförtAf skatter, vällust, allt hvad öga, öra,Själ, hjerta, tunga kräft — nog ord — gå fram och se.

Beundra, lyfts — förakta — le och gråt —Här finns, för hvarje känsla, ämnen — menska!Du pendel, kastas mellan smil och gråt —På denna fläck, se makt och åldrar hopas,På detta berg, med plan utplånad, se,En pyramid af höjden hunna välden,Af ärans leksak, strålig på dess topp,Som skänker solens strålar ökad låga!Hvad äro gyldne tak, de som dem bygga djerfts?

Ej Tullius vältalig var, som du,Kolonn förutan namn, med fot begrafven!Hvad var på Cæsarshjessor, lagrens krans?Krön mig med murgrön, från palatset hämtad,Hvars hvalf och pelare mig möta här,Af Titus? af Trajan? Nej — det är Tidens:Triumfport, hvålf, kolonn, han flyttar alltOch kastar. Apostolisk bildstod resesPå krossad kejsargraf, der stoftet äradt såf.

I luft begrafne, mörkblå luft af Rom,Och seende åt stjernor: desse hysteEn ande som i dem en hembygd fann,Den sista ande, som kring verlden herrskat,Roms verld; ty sedan, ingen uppehöllDess makt, allt återgafs: men han var meraän Alexander: han ej fläckad blefMed husligt blod och vin; han okränkt buritSin kungadygd — Trajan! vi dyrke än ditt namn.

Hvar är Triumfens berg, den höga plats,Der Rom dess hjeltar famvat? hvar den branten,Tarpejas nämd, mål för förrädarns lopp,Den tvära bergsudd, der eröfrarns luftsprångVar envålds bot? Har segrarn hopat härAllt krigsrof? Ja; och nedanför på fältet,Är tusenårig tvedrägt sänkt i sömn —I forum, der odödligt tal än glöder,Vältalig luft är tänd, och andas Cicero!

Du fält af frihet, tvedrägt, rykte, blod?Här götos ut det stolta folks passioner,Från första timman, kejsardömets knopp,Till den, då för eröfring, verldar feltes.Men frihets anlet mörknat långt förut,Och anarki lagt an sin bistra klädnad;Tills hvar soldat som laglös, anfall gör,Förtrampar skrämd Senat af stumma slafvar;Och väcker lättköpt röst ur folkets lägsta dy.

Vi vände till den sista Roms Tribun,Från hennes tiotusende tyranner,Till dig försonaren af seklers blygd —Petrarkas vän, Italiens förhoppning —Rienzi, sist af Romare! Så långtSom finns ett löf på vissna frihets trädet,Det bindas må till krans uppå din graf —Du forums man, anföraren för folketEn nyfödd Numa, du — med välde, ack! för korrt.

Egeria! af ett hjerta skapt du blef,Som icke fann ett hemligt skygd för hvilan,Ljuft som ditt ideal, ehvad du är,Ehvad du var, ung luftens morgonrodnad,En dikt af nymfoleptiskt raseri,Måhända ock en dyrkad jordisk skönhet,Som fann en mer än vanlig dyrkareFör högt betagen; hvad din börd må vara,Du var en tanke skön; ljuf verklighet dig gafs.

Än måssan kring din källa, är bestänktAf Elyseiska vattnen; fager anblickI grottan skyld och källsprång, ej af år,Förändradt, ställets genius speglar. GrönskanOmkring din vilda brädd, ej konstens verkUtrota mer; i sömn ej vattnet hvilar,I marmor stängt; det bubblar fram ur fotAf bräckt Staty, och öfver brädden flödar,Och flyr bland blomsters mängd, ormbunkar, murgröns löf.

Fantastiskt blandade, de gröna bergMed blomster tidigt klädas; genom gräset,Hörs klarögd ödla rassla. Foglars näbbVälkomnar dig i sommarn, då du nalkas;Och friska blommors mängd, i färgors praktVill hejda dina steg, och brokigt svänga,I milda vädrens fläckt sin elfvedans.Den låga violettens mörkblå öga,Af himlens anda kysst, syns färjad af dess sky.

Här lefde du, i detta tjusta skjul,Egeria! Här slog odödligt hjertaVid älskad dödligs ännu fjerran steg.Mörk purprad midnatt skylde hemligt möte,Med rikt bestjernadt hvalf; och då du sattInvid din tjuste dyrkare, hvad hände?Den grottan visst för helsningen var skaptAf kärleksfull Gudinna; inre cellenAf kärlekshelgd bebodd, det första Gudasvar!

Och blandade du ej med bröst mot bröst,Ett himmelskt hjerta med ett dödligt hjerta,Och gaf ej kärlek som i födslen dör,Med suck, odödlig tjusning? kunde maktenHos dig ej ge odödlighet, ej geDin himmels renhet åt en jordisk glädje?Fördrifva gift, förslöa dolkens uddAf mätthetsledsnaden, som allt förderfvar,Och ogräs, qväfvande, från själen rota ut?

Ty värr! ung böjelse åt öcknen drifs,Och vattnar ödslig hed, af hvilken uppstårI öfverflöd, ett ogräs mörkt och vildt,I kärnan härskt, förledande för ögat,Och blommor hvilkas lukt är dödens qval,Trän hvilkas kåda gift; och slika plantorGro i passionens spår, vid det hon flyr,På verldens ödemark, med fåfäng flämtanFör någon himmelsk frukt, förvägrad vårt behof.

O kärlek, Du på jorden icke bor —Osedd Seraf, på dig vår tro vi fästa,Tro, hvars martyr det brustna hjertat är.Din form ej ohöljdt öga nånsin skådatOch ej skall skåda, som den vara bör.Dig hugen skapat, som den blef befolkadAf egen lust och egen fantasi,Den tanken sådan bild och skepnad gilvit,Som följer själ ej släckt — men torr — orättad — trött.

Af egen skönhet själen sjuknad ärOch febern skapar, men ej sannt: — hvar äroDe former som bildhuggarns själ har tänkt?I honom endast. Har natur slik skönhet?Hvar äro fägring, dygd, som menskan djerfsI barndom tro, i mannaåren söka,Till vår förtviflan, onådt paradis.Der öfverdrifves penselns, pennans bildning,Och trycker ned det blad, der skönhet blomstra skall.

Hvem älskar, rasar — ungdoms yra — menÄn värre bot — när tjusningen försvinner,Som klädt Idoler; då vi se för klart,Att värde, skönhet blott i tanken funnits,Dess ideal. Ett trollord binder dockOss lika fast och medför obehindradt,Med hämtad hvirfvelvind från vanlig storm.Sin alchemi då envist hjerta börjat,Det tror sig priset när och rikast vid sitt fall.

Vi vissna från vår ungdom, flämta bort —Djupt sjuka, hjelpen osedd — törsten osläckt;Fast än till slutet, under vårt förfall,En skuggbild lurar, lik hvad först vi sökte —Men allt försent — så dubbladt är vårt ve.Och kärlek, ärelystnad, snålhet — likaFåfängligt, ondt, men intet värrst —Ty allt är meteorer, olikt nämnda;Vår död, den svarta rök, der lågan slocknar ut.

Få — ingen — fann hvad älskas — älskas kan,Fast händelser, blindt möta och den starkaNödvändighet att älska, jagat bortAntipati — blott snart att återvända,Förgiftad af ohjelplig oförrätt;Omständighet; den andelösa guddom,Misskaparn; uppgör då, och skjuter framVår framtids qval, med krycka lätt som spö,Och hoppet står till stoft, af alla trampadt stoft.

Vårt lif är falsk natur — det stämmer ejMed tingens harmoni, — är hårda domen,Och fläcken, outplånlig fläck af synd;Ett obegränsadt ondt, förderfvets trädstamHvars rot är jorden och hvars gren och löfÄr moln, från dem på jorden regna plågor,Ohelsa, död och träldom, synligt veOch värre, det osynliga som klapparI själ, obotelig, tned hjertqval, ständigt nytt

Dock dristigt öfvervägom — det är lågtAtt öfverge förnuftets rätt att tänka,I alla fall, vår enda sista rättOch tillflykt; min åtminstone den blifver.Fast, från vår födsel, himmelsgåfvan ärI kedjor lagd, i marter sträckt och fängslad,I mörker fostrad att ej sannings ljusFör själen oberedd, för klart må lysa;Den vinner dock, ty tid och vettet skingra starr.

Hvalf öfver hvalf! Det synes liksom RomFörsamlande i en, sin ätts troféer,En dôm för all triumf sig hade rest.Så Coliseum står. Och månen skinerLiksom dess egen fackla. Ty det ljusSom strömmar här, Gudomligt måste lysaSå länge bruten, aldrig uttömd schakt,För vår betraktelse, och högblått mörkerUtaf Italiens natt, hvars djupa sky tar an

Färg, som har ord, om himmel talande,Kring underbara monumentet flyterOch skuggar fram dess prakt. Åt jordiskt ting,Som tiden bugtat, blef en ande gifven,En andes känsla; och hvar tiden lagtSin hand, men lian bräckt, en makt der uppstår,En trollmakt dold i murarnas förfall,För hvilken nya tidernas palatserMåst vika i sin ståt, tills åldrar helgat dem.

O Tid! Förskönare af hvad är dödt,Du som ruinen pryder, ensam tröstar,Och ensam helar blodigt hjertas sår,Du tid, som rättar tanken, då den irrar,Du, sannings, kärleks profsten — ensam vis,Altit annat dömmer falskt. Från hvad du sparat —Som aldrig minskas, fast det delas ut —Tid, hämnare af qval! till dig jag lyfterMitt hjerta, öga, band, och blott en gunst begär.

Här, i förstörelsen, du altar restOch Tempel, i sin hemskhet, mer gudomligt;Bland större gifna offer, mottag mittRuin af år, få, men af öde fyllda.Om du af högmod lyft mig nånsin fann;Då, hör mig ej; men om jag lugn, har buritAllt godt, och spart mitt högmod åt det hat,Som ej mig kufvar, låt mig ej ha slititFörgäfves själens jern till fiendernas harm.

Och du som aldrig än, mot menskligt brott,Glömt vågskåln fylla, Nemesis! du stora,Åt hvilken, långlig forntid dyrkan gaf —Du som från afgrund plågoandar kallat,Och kring Orestes vråla dem befallt,För onaturlig: återgäldning — rättvis,Om den ej utförts af så närskyld hand.Här i ditt fordna rike; jag dig kallar!Hör du ej hjertats röst? Du vakna bör och skall.

Ej nekas må, att jag kan ha förtjentMed fäders och med egna fel, det såretSom hos mig blöder; om det hade gettsMed rätta vapnet, det ej bordt förbindas.I jorden skall mitt blod ej sjunka nu.Jag helgar det åt dig att du må kräfvaEn hämd som sökas och som finnas skall;Om jag den sjelf ej tog — det var af orsak —Men lemnom det — i sömn jag sänks; du vaka skall.

Och bryter ut min röst; är ej att nu,Jag ryser för hvad lidet är. Den tale,Som sett förfall i mina anletsdrag,Och skakningen mitt sinne mattadt lemna.I detta blad ett minne söker jag;Och dessa ord i luft ej skola skingras;Fast jag blir aska; stunden komma skall,Då djup profetisk fullhet af mitt qväde,På menskor kasta skall bergshöjden af mitt ve!

Mitt ve skall bli förlåtelse — har jag —Hör, moderliga jord! och se det, himmel! —Har jag ej haft att kämpa med min lott?Har jag ej stora qval haft att förlåta?Blef ej mitt hjerta slitet, hjernan svedd,Hopp bräckt, namn svärtadt, lifvets lif bortljuget?Och derför blott, ej till förtviflan bragt,Att jag af samma dy ej varit danad,Som ruttnar i de bröst, dem jag från ofvan ser.

Från stora brott, till smått förräderi;Har jag ej sett hvad menskans ondska mäktarFrån höga rop af fraggande förtal,Till dåfva hviskningar af några usla,Och fina giftet af reptilers hop,Med Janus blick, betydningsfulla ögat,Som lär att ljuga tyst och synas sann,Och endast genom axlars lyftning, falska suckarUtdela stumt förtal åt dårars glada hop?

Men jag har lefvat, och förgäfves ej.Min själ må styrkan mista, blodet elden,Min kropp förgås i segren mot dess qval,Inom mig fins dock hvad till slut skall tröttaTid, marter; andas då jag är ej mer;Och något öfverjordiskt; som ej dömmes,Likt minnet af förstummad lyras ton,På sinnen mildrade skall sänkas, väckaSen kärleks samvetsqval i hjertan, nu af sten.

Inseglet tryckts. — Välkommen fruktad makt,Fast utan namn, alsmäktig, du som vandrarHär under skuggan utaf midnatts tid,Och följs af fasa, skild från vanlig fruktan;Ditt hemvist är, der döda murar stå,Bemantlade med murgrön, helig anblickSom drar från dig en känsla djup och klar,Hvarmed vi blifva del af det, som varit,Se allt på denna fläck; men sjelfve icke ses.

Här hördes fordom fikna folkens gny,I sorl af ömkan eller bifalls dånet,Då man var dödad af hans like, man;Och hvarför dödad? Jo blott af den orsak,Att sådan lag på blodig Circus gällt,Och kejserliga nöjet. — Hvarför icke?Är det ej lika, hvar, till maskars gagn,Vi dö på stridsfällt eller fäktarbana?Allt skådeplatser, der den spelande förgås.

Jag här framför mig, ser Gladiatorn sträckt,På handen stödd — Hans mannablick ej vägrarAtt dö; han stolt, besegrar dödens qval,Och mer och mer, hans fällda hjessa sjunker.Nu från hans sida flyter minskadt blod,Ur röda sårets gap, i tunga droppar,Likt dem som först af åskmoln gjutas. NuArenan svindlar för hans syn. Han slocknar,Vid grymma rop, till pris för uslingen som vann.

Han hörde det, men gaf ej akt — hans blickMed hjertat var, och det, från stället fjerran;Han sörjde ej sitt lif, ej segrens lön;Men der hans råa tjäll låg vid Danuben,Der voro små barbarer gladt i lek,Och Dacisk moder — Denne deras fader.Här för en Romersk högtid slagtad dör;Allt detta rann med blodet. Skall ohämnadHan dö? — I Göther! upp, att mätta rättvis harm?

Men här, der mordet andats blodig dunstDer bullrande nationer trängts på vägenOch sorlat, brusat liksom bergets flodSom klippan slår och våldsam loppet kröker,Der Romares million med pris och hånAfgjorde lif och död, för hopen leksak —Min röst högt ljuder — stjernor lysa matt,Tom bana, bräckta säten, böjda murarOch gångar, der min fot ovanligt echo väckt.

Ruin — men hvad ruin! — af massan der,Palatser, murar, halfva städer bygdes,Skelett ofantlig dock du går förbi,Och undrar hvar allt röfvadt kunnat rymmas,Mån verkligt röfvadt eller rensadt blott?Ty värr! syns klart, det sorgliga förfallet,Ju mer du nalkas byggnadens koloss,Som illa bär den ljusa dagens strålar;De yppa hvad af tid och menskor är förstördt.

Men när den fyllda månen styr sitt loppPå banans högsta brant och der syns hvila,När stjernan tindrar genom tidens glugg,Och nattens milda fläckt i luften veftarGrå murars gröna krans i rörlig skog,Likt lagren på en skallig Cæsars hjessa,Då skenet bländar ej; men lyser klart;I denna trollkrets resa sig de döde:På mark, der hjeltar trädt, du trampar hjeltars mull.

“Så långt som Colisén, skall Roma stå;Då Colisé'n är fallen, Rom skall falla;Och Roms, är verldens fall.” Så från vårt land,Pilgrimer talt på dessa starka murar,Från Sachsars tid, som vi af vana nämtDen gamla; dock stå fast på sina grunder,Ej rubbade de dödliga tre ting.Rom och ruin, som ej kan återställasOch verlden, samma bo för tjufvar och hvad helst.

Hur enkel, upprätt alfvarsam och hög, —Skrin för allt heligt, alla Gudars tempel,Från hedentid till vår, af tiden spardTill uppsyn lugna, då falla eller lutaOmkring dig hvalf och makt; och menskan gårPå törnets väg till askan, Dôm, hur praktfull!Skall du ej stå? Tyranners, tidens jern,Allt spillras emot dig, du helga boningFör konst och religion, Roms högmod, Pantheon.

Relik af ädel tid och konstens höjd!Afklädd, fullkomlig dock, din cirkel spriderEn helgedom, som alla hjertan rörModell för konst. Åt den, som Rom beträderFör fordna minnen, herrlighet sitt ljusIfrån din enda öppning gjuter. DesseSom dyrka, finna altar för sin bön,De, som geniet älska, här må hvilaSin blick på ärad form, i krets af stoder stängd

Der är ett fängsel. I dess hemska ljus,Hvad ser jag? — intet — ögat åter kasta!Två bilder svagt beskuggas för min syn.Två hamnar ensliga, dem hjernan skapat?Nej, icke så; jag ser dem fullt och klart —En åldrig man, en qvinna, ung och fager,Frisk som en moderamma, i hvars bröst,Allt blod är vordet nectar — men hvad gör honMed obemantlad hals och blottadt bröst af snö?

Fullt sväller rena källan af ungt lif,Der vi, vid hjertat och från hjertat hemtatVår första, ljufsta föda; makan derTill mor välsignad, i oskyldigt löje,Ja ock i gråt af läpp som ej fördrarEtt qval ett dröjsmål, finner dock en glädje,Ej känd af mannen, då i vaggans vrå,Hon ser sin lilla knopp för ögat blomstra.Hvad frukten blir — hvem vet? — ty Evas Cain var.

Här ungdom föda ger åt ålderdom,Mjölk af dess egen skänk — åt egen fader,Och återgäldar skulden af sitt blod,Med födseln gifvet. Nej, han skall ej slockna,Så länge dessa sköna ådrors eldAf helsa och af helig känsla, glöder,Nil af en stor natur, hvars rika strömÄr högre än Egypts! Från sköna bröstet,Drick, gamle man! och lef. Har himlen sådan dryck?

Den stjernesagan om en mjölkig väg,Är ej så ren som denna, hvilken bjuderKonstellation af mera ljufligt sken.Den heliga naturen högre segrarI denna sparda hjelp, än i det djup,Der fjerran verldar gnistra: — helga amma!Hvar droppe af din ström skall finna vägTill fadrens hjerta och sitt ursprung fylla,Med lif, som friad själ i verlden återsmälts.

Till Molen vänd, som Hadrian reste högt —Cæsarisk härmning af Egyptens massor,Colossiskt aftryck af oformlighet —Hans vandrings fantasi, från fjerran NilensOfantliga modell, tvang konstnärns handAtt denna stora dôm för jättar bygga —Graf åt hans usla mull. Hur måste leBetraktarns blick med filosofiskt löje,Ått se ett företag så stort för sådant mål!

Se! denna dôm — den undransvärda dôm,Mot den, Dianas under var en koja —Se Frelsarns tempel på martyrens graf.Ephesens underverk jag har beskådat,På hed kolonner strödda, ensligt skyddFör jackal och hyæn i skuggan dolda.Jag sett Sophias blanka tak, hvars glansAf solens sken förhöjs; och jag beträktatEröfrarn Moslems bön inom dess helgedom.

Men du bland forntids tempel och allt nytt,Allena står — hvad kan med dig förliknas?Mest värdig Gud, allt heligt och allt sannt!Allt sedan Zions fall, då Han försakatSin fordna stad, hvad kunde resas uppAf jordiskt ämne till den högstes ära,Mer ståtligt för vår anblick? Majestät,Makt, herrlighet och kraft och skönhet stå,I denna dyrkans ark i ostörd evighet.

Träd in: dess storhet ej förvånar dig.Hvarför? den är ej minskad; men ditt sinneAf ställets genius, så utvidgadt blef,Så kolossaliskt, att du här blott finnerEn lagom boning der i helgedom,Odödlighetens hopp förvaras. Dagen.Skall gry, då du, om värdig funnen, serGud, anlet emot anlet, som du skådarDet helgas helgdom nu, ej af hans blick förstörd.

Du träder fram: allt växer för din syn,Lik den, mot höga alpens spetsar klifver.Bedragen af gigantisk prakt, du serDet stora, än förstoradt men harmoniskt,Och musikaliskt i oändlighet:Rik marmor, målning rikare, och altar,Der gyldne lampor brinna, högrest dômSom täflar med den högsta jordens byggnad,Fast den på jorden står, och denna stöds af skyn.

Du ser ej allt, och måste styckevisBetrakta delar af det stora hela.Som Oceanen stora vikar gräft,Dit ögat leds, så måste här ditt sinneTill skilda delar samlas och en bomFör tanken sättas, tills den hunnit fattaVältaliga förhållanden och bartAfhölja gradvis hvad den gradvis röjer,Den herrlighet som sjraxt ej din förundran väckt,

Ej ställets fel, men ditt. Vårt sinnes kraftBlott gradvis fatta kan — och som det finnesAtt hvad vi äge af en känsla spänd,Går öfver matta uttryck, likså dettaHögt skinande och öfversvämmande,Vår första blick bedårar; störst af stora,Först trotsar vår naturs småaktighet,Se'n ökas i sin växt, och så vi vidgaVårt sinne till en höjd, i bredd med hvad vi se.

Nu stadna, upplyst blif; der fiines merÄn syn förnöjande i denna skådning,Af undrarns nöje eller fruktans helgd,Åt ställets Guddom, dyrkan eller undranÅt konst och stora mästarn som förmåttHvad forntid, kunskap, hug ej kunnat tänka.Här källan af det höga blottar heltDess djup; och dädan menskans hug kan dragaSin guldsand, lära hvad stor tanke mäktig är.

Nu vänd till Vaticanen, gå att seLaocoons qval med värdighet i marter —En faders kärlek under dödens ångst,Med en odödligs tålamod förblandad:En fåfäng strid mot starkt omvindad orm,Dess tagna fäste mer och mer fördjupadt,Den gamles tvång — förgiftad kedjas kraftFörstelnar lemmars lif — ofantlig drakeFramtvingar qval på qval med ångstens flämt på flämt.

Nu, se den Gud, hvars båge felar ej,Ja, lifvets, skaldesångens, ljusets guddom, —I mensklig skepnad innesluten sol,Och öga strålande af vunnen seger.Nyss flög hans pil och förde i sin fart,Hämd från odödlig hand. I detta öga,I detta anlet, se förakt och kraftOch. majestät; liksom med sken af blixten,Är Guden uppenbarad i en enda blick.

Men i hans lena form, är kärleks dröm,Af enslig nymf i tankens värme skapad,Som längtan efter himmelsk älskare,Vansinnig gjort, I denna bild är uttrycktAll skönhets ideal, som nånsin tjustEtt sinne i mest öfverjordisk lyftning,När hvart begrepp är likt en himmelsk gäst,En stråle af odödlighet — allt stårMed stjernors glans omkring, och samlas till en Gud!

Om fordom Prometé från Himlen stalDen eld, som värmer oss; blef detta uppnådt,Af den åt hvilken gafs den snillets kraft,Som så poetisk marmor mäktat forma,Med evig ära. Om af mensklig handDen höggs; det var dock ej af mensklig tanke.Och tiden sjelf den vördat har, ej strödtEn enda mörkrad ring, ej färg af åren.Den andas samma eld, som först af konstnärn gafs.

Men denna sångens Pilgrim hvar är han,Den varelsen som uppehöll dess början?Mig syns, han länge dröjt och kommer sent —Han fins ej — dessa andedrag de sista —Hans färd är all, hans syner torkat fast,Han sjelf ett intet vorden: — om han varitMer än blott fantasi, och räknas bordtBland skepnader som lefvat, qvalts — det vare;Hans skugga bleknat bort, rof åt förstörelsen,

Som samlar skugga, kropp och lif och alltHvad menskan ärfver, lagdt i dödens svepning,Och breder allmänt ut den mörka skrud,Igenom hvilken allt blir spöken; molnetSänks mellan oss och allt som nånsin lyst,Tills äran sjelf är skymning och blott spriderEn melankolisk ljusring, unnad knapptAtt sväfva öfver mörkrets brädd; en ljusning,Mer svart än natten sjelf; den öppnar floret blott,

Och i en afgrund låter oss se inAtt fatta hvad vi skola bli, när ytanBlir löst till något ringare ännuÄn usla ämnet: att om rykte drömmaOch dammet hvefta från ett fåfängt namn;Som mer af oss ej hörs. Men aldrig återAck lycklig tänke! vi det samma bli.Nog är i sanning att en gång vi buritDen tyngd, ett hjerta tryckt, som dervid svettats blod.

Men hör! från afgrunds djupet, går en röst,Af ljud förfärligt, låg och fjerran susning,Lik sorgens rop, som höras då ett folkUtaf ett djupt obotligt sår förblöder.I storm och mörker gapar remnad jordOch gapet fylls af skuggor, men den främstaÄn konglig syns, fast hjessan mer ej krönt;Och blek, men skön, af moderssorg betagenEtt barn hon famnar ömt, som bröstet mer ej när.

Du Kungars, Drottars telning! Hvar är du?Du folkens hopp! Har dödens glaf dig skördat?O! kunde den ej sköna dig, ock slåEn mindre majestätisk, älskad hjessa?I dyster midnatt, hjertat blödde än,Ett ögnblicks moder! öfver födda pilten. —Men döden qvalet slöt. Med dig är flyddEn vunnen sällhet och en lofvad glädje,Som maktens öar fyllt, ja fyllt till öfvermått.

Lätt födas bönders barn. O, kan det tros?Du som så lycklig var, så allmänt dyrkad!Af dem ej Kungar sörjde, blef du sörjd,Och Frihets hjerta, tungt, höll upp att lidaAf andra qval än ett; ty frihet götFör dig sin varma bön och på din hjessaSin Iris såg. Och du, så ensam nu,Du sorgbetryckte make! vigd förgäfves,Blott lycklig för ett år, se'n stoftets man och far!

Af säckväf var din bröllops prydnad gjordOch festens frukt var aska. Se, i mullenÄr öarnas hårfagra dotter lagd,Millioners kärlek! Hur vår framtids ödenVi henne anförtrott! Fast grafvens nattFörr höljer våra ben, vi hoppfullt dömdeAtt våra skulle lyda hennes barn,Välsignande med hennes ätt, den hulda,För herdar, stjernans blick — nu blott en meteor.

Ve oss, ej henne; ljuf är hennes sömn:En flygtig rök af folkens gunst, och röstenAf toma rådslag; falska GudasvarFrån monarkiens födelse, af FurstarBeständigt hörda, tills de ledsna folkI raseri sig väpnat, underbara ödenSom störta ock de mägtigste, och lagtI vågskåln kraftig tyngd mot blinda makten,En tyngd, snart eller sent allt motstånd krossande,

Allt detta hon erfara kunnat — nej;Det neka våra hjertan. Ung och fager,God utan möda, utan ovän stor,Och maka, moder — ack nu sänkt i grafven!Hur många band den grymma stunden bröt!Från fadrens bröst till sista undersåtens,Elektrisk kedja af förtviflan sträckts,Hvars kraft var lik en jordstöt, och förtryckteDet land, dig älskat så, att ingen älskat mest.

Se Nemi, mellan skogars höjder stängd,Så tätt att stormvind, som från roten ryckerDen fasta Eken och framom dess bräddHögt kastar Oceanens våg och lyfterDess skum till skyarna, motvillig sparLångrundad spegel af din stilla insjö,Hvars yta; lugn som åldrigt, älskadt hat,Bär oförändrad, kalla hvilans anblick,Inom sig sluten, rund, som ormen i sin sömn.

Helt när, Albanos knappt åtskilda våg,Framlyser från en systerdal, och fjerranDer slingrar Tibern; vida hafvet derTvår Latiens kust, der kriget episkt uppstod,Vapen och mannen, hvilkens stjerna stegUtöfver Kejsarriket — Ned, åt högerSig Tullius hvilade från Rom. Der kretsAf berg omgifvande, begränsar synen,Sabinska byn var bygd, den trötta skaldens ro.

Jag glömmer dock — min Pilgrim nått sitt mål.Vi måste skiljas åt — Det må så vara, —Hans värf är liksom mitt till slutet när.Dock kastom än en gång vår blick på hafvet.Den midlands ocean, oss begge rör.Från Albaubergets höjd, vi nu beskådaVår ungdomsvän, det haf, som när vi sistBesågo det, vid Calpes klippa häfdeDe vågor dem vi följt, tills mörk Euxinen hvälfts

Mot blå Symplegades. Och långa år —Ja långa, fast ej många — sedan verkatPå begge. Några tårar, några qvalOss lemnat nära der vi först begynte.Dock ej förgäfves, dödlig bana fyllts —Vi vunnit vår belöning — det är hädan,Som än oss fägnad skänks af Solens blick.Och utaf jord och haf så älskad glädje,Som funnes menskor ej att grumla hvad är klart.

O, att en öcken mig till boning gafsMed fager tjensteande mig att vårda:Att jag af hela menskoslägtet glömskOch ingen hatande, den kunde älska!I elementer! hvilkas uppror höjtMitt hela lif, är ej i er förmågaAtt mig en sådan skänka? Irrar jagI tron, att mången vrå ett väsen hyser,Med det, oss dödlige, att umgås sällan gifs.

Ett nöje fins i obevandrad skog,En tjusning på den ej besökta stranden;Ett sällskap, der sig ingen tränger in,Vid hafvet fins, och välljud i dess brusning.Jag älskar menskan, dock naturen mer,Allt från åskådningar, der jag mig afskiljtFrån hvad jag vara må, och varit förr,Att blandas med det hela och att kännaHvad ej uttryckas kan, och dock ej döljas helt.

Så svalla, djupa, mörkblå Ocean!Fast tiotusen kölar ytan plöja.Jord, mannen märker med ruin — hans maktVid stranden stadnar. På det våta fältet,Hvart skeppsbrott är ditt verk, och ej är qvarEn skymt af mensklig sköfling, blott hans egen;När lik en droppa regn, ett ögonblick,Han sjunker i ditt djup med suck och bubbling.Och utan svepning, graf och ringning, okänd dör.

Ej på din yta går hans väg, — din rymdEj är för honom rof — du väldigt stigerOch skakar honom borrt; den svaga kraft,Han i förstöring röjer, du föraktar,Och kastar honom från din famn till skynOch darrande, i lek af skummig bölja,Och tjutande till sina Gudar, för,Der lyckligt för hans hopp en hamn sig bjuder;Till jorden återvräkt, hans hvilas rätta bädd.

De rustningar som föra dundrets viggMot städers värn af berg, nationer skakaOch deras herrskare i sina slott —Ek Leviathan, utaf hvilkas storhet,Dess skapare, blott stoft, sig gåfvo namnAf hafvets herrar, skiljesmän af krigen —För dig allt leksak, lik en flygtig snö;Den smälts i dina vågors skum som slukarArmadans stolta prakt och rof från Trafalgar.

Din strand af riken — allt förstörts, ej du —Assyrien, Grekland, Rom, Carthago varit.Din våg dem sköflade, då frie än;Se'n mång tyran; och deras stränder lydaSlaf, fremling eller vild. I sitt förfall,Till öcknar riken torkats. Ej förändrasDu kan, blott i din vilda böljas lek;Ej Tiden kan din-azurpanna skrynkla;Som skapelsen dig såg, du svallar än i dag.

Du, herrlig spegel, der sig allmakts formI stormen röjer, du i alla tider,Lugn eller häfd af fläckt, af blåst, af storm,Vid polens is, i torra zonens luftstrekMörk svallande; — förutan gräns, och hög,Är evighetens bild, högtidligt säteFör den Osynlige — ja äfven af ditt slem,Uppstodo djupets monstrer. Alla zonerDig lyda, du far fort, omätlig, fruktansvärd.

Jag har dig älskat, Ocean! min fröjdI ungdoms lekar var att blifva burenAf dig, lik bubblan framåt. Än en pilt,Jag med din bränning skämtade; min glädjeDen var, och om en frisknad vindDen gjorde fruktansvärd, var fruktan ljuflig;Ty jag af hafvet liksom var ett barn,Och litade på böljan, när och fjerran,Och lade handen på din mahn, som jag gör här.

Mitt värf är fylldt — och ljudet af min sångDör bort uti ett echo; tiden stundat;Det trollord häfs, som har min dröm förlängt,Och facklan, som min midnattslampa tände,Nu slockna skall — det skrifna skrifvet är;Väl, om af högre värde! Men ej meraJag är nu hvad jag varit; själens blickEj skönjer mer så klart, och denna låganSom värmde sinnet förr, är vorden skum och matt.

Farväl! ord oundvikligt förr och nu —Ett ljud, för det vi tveka, dock nödvändigt!I, som vår Pilgrim följt intill den stund,Som är hans sista, om ert minne gömmerEn tanke som var hans; om hos er höjsEn hugkomst blott deraf; han icke fåfängtHar nött sandalen, uddig snäcka fört.Farväl! Hos honom ensam blifve plågan,Om sådan fins; hos er blott lärdom af hans sång.