Tredje sången

Ada! Är du din moder lik? mitt barn,Och enda dotter af mitt hus, mitt hjerta!När sist jag såg dig, skönt blå ögat log,Och så vi skiljdes, — ej som nu vi skiljas.Då, än med hopp. — Ur sömnen spritter jag;Omkring mig vattnen häfvas; och i höjdenStarkt ljuder vindens stämma; bort jag far,Jag vet ej hvart; men stunden är försvunnen,Då Albions strand som flyr, gaf fägnad eller qval.

På vattnen än en gång! ja åter der!Och vågor dansa under mig, likt hästen,Som känner väl sin man, välkommet brus!Ehvart det bär, må de mig skyndsamt föra,Om masten spänd ock darrar som ett rör,Och högt den slitna dukens trasor flaxa;Blott framåt; ty jag är liksom ett gräsFrån klippan ryckt på hafvets skum att segla,Ehvart än vågens fart af stormens ande styrs.

Jag, i min ungdoms sommar, sjöng om En,Som från sin egen mörka själ, var biltog.Jag sången återtar, då, blott begynd;Och för den med mig, liksom höga vindenFör molnet framåt. I den sagan sesLång tankas fåror och, af tår förtorkad,Ett efterlemnadt mörkt och ödsligt spår,Hvaröfver årens tunga vandring sträckesTill lifvets sista sand, der ingen blomma gror.

Från unga dagars känsla, nöje, qval,Mitt bröst, min harpa mist en sträng måhända,Och stämma ej. Måhända fåfängt jågFörsöka vill, att sjunga som jag sjungit.Men är ock sången torr, jag fästs dervid,Att den må vänja bort de grymma drömmar,Om glädje och om qval. Må den blott ströOmkring mig glömskan! Den skall synasÅtminstone för mig en ej otacksam sång.

Den, åldrad är i denna verld af qval,Och lifvet mätt med handling mer än årtal,Allt sedt, ej undrar mer; och fåfängt än,Kan kärlek, sorg och ärelystnans täflanVäg till hans hjerta bana för den dolk,Som sårar tyst dess djup. Han bäst kan sägaHur tanken älskar enslig grottas skygd;Fastän med bilder fylld, som. alltid klara,Till trots af tidens längd, än vistas i hans själ.

Det är att skapa och mer verksamt lifDerunder nå, då vi med bild beklädaVår fantasi, och vinna då vi ge,Det lif vi diktat. Så jag mig befinner.Hvad är jag? Ingenting. Så är ej du,Min tankes lif, med den, jag far kring jorden,Osynlig seende; i det jag tänds,Född då du föds, och blandad med din ande,Och kännande mod dig, i bräckta känslors nöd.

Jag mindre vildt bör tänka. Jag har tänktFör långt och mörkt, hvaraf till slut min hjernaBlef, i sin egen svallnings öfverdrift,En hvirflad göl af fantasi och låga.Och, att mitt hjerta tämja aldrig lärd,Jag sjelf mitt lif förgiftat. Sent förändrad!Likväl förändrad, jag densamma ärI kraft att utstå allt hvad ej kan mildras,Förutan klagan närd af lifvets bittra frukt.

Härom förmycket re'n. Men det är allt;Och tystnadens insegel ordet stänger.Childe Harold, länge saknad, träder fram,Han, hvilkens hjerta mer ej känna ville,Qvald af ej dödligt, men obotligt sår.Dock tid, som allt förvandlar, honom ändrat,I hug och blick som år; ty åldern stjälFrån sinnet eld, liksom från lemmar styrkan.Och lifvets tjusta kalk ej gnistrar mer, då tömd.

Hans, alltför snart var tömd; och han blott fannI bottnen malört; han den åter fyllde,Från källa mera ren på helig grund,Och trodde den beständig; men förgäfves.Kring honom, fjättrande, men icke sedd,En kedja allt förbittrade för alltid.Den tung men utan klang, med plåga bars,Och pinande så tyst, allt mer förvärradFörsvårade hvart steg, förmörkade hvar syn.

I köld förskansad, åter han sig mängt,Med sjelftrodd säkerhet ibland sitt slägte,Och ansåg nu sitt sinnes lugn så fast,Sin själ mot alla lidelser så härdad,Som doldes sorg och glädje ej bakom:Och kunde han allena stå bland hopen,Helt obemärkt betraktande hvad mål,Der fanns för tanken. Så i fjerran länder,Af Gud och af Natur, han undren förr besåg.

Men hvem kan se fullblommad ros, och ejDen plocka? Hvem nyfiken blott beskådarDen lena färg och glans af skönhets kind,Och ej erfar, att hjertat ej kan åldras?Hvem ser hur rycktet genom skingradt molnAfhöljer stjernans glans, och ej vill stiga?Och Harold än en gång i hvirfveln förd,For fram med fåfäng hop, att tid fördrifva;Dock syftande mer högt; än i hans lefnads vår.

Men snart sig sjelf han fann af alla minst,Skapt att bland menskor vistas; ej gemensamtHan ägde alls med dem; och han ej lärt,För andras tankar vika fast hans egenHans ungdom qvalt. I själen fri,Hos dem han aldrig ville välde hylla,Mot hvilkas mening hans i uppror var.Stolt i bedröfvelsen, han kunde finnaFörutan menskoslägt, inom sig sjelf ett lif.

Hvar berg sig höja, der han vänner fann,Der oceanen svallar, var hans hembygd.Der skyn är högblå, glödgad luftens rymd,Han hade lust och äfven kraft att vandra;Och öcknar, skogar, hålor, brännings skumFör honom älskadt sällskap, kunde talaDet språk som han förstod mer än en bokPå hemlands tungmål, den han gerna bytteEmot naturens blad; af sol på insjöns glas.

Liksom Calde'n han såg på nattens bloss,Tills han befolkat dem med väsen, ljusaSom deras eget sken. Allt jordiskt kifOch mensklig svaghet då, han helt förglömde.Om dröja han förmått på denna höjd,Han varit säll; men stoftets son vill sänkaOdödlig gnista, sig missunnar sjelfEtt uppnådt ljus, som bryta kan den länken,Oss ifrån himlen skilt, som vinkar oss till sig.

I menskors boning, Harold blef ett ting,Förnött och rolöst vildsinnt och, besvärligt,Och likt en vildfödd falk med vingen klippt,Från luftens rymd, hans hem, till jorden fallen.Hans sjukdom återkom. Att undgå den,Som instängd fågel sig mot fängslet stöter,Och fåfängt hackar ståltrån af sin bur,Till dess hans fjädrar blodas; så förtviflad,Hans själ ur kroppens band sig ville äta ut.

Sjelf bilttog, Harold vandrar fort igen,Med mindre qvar af hopp; dock mindre mörker.Den, kunskap att hans lif förgäfves var,Att allt var slut på denna sidan grafven,Gaf hans förtviflan ytan utaf smil,Fastän så vild — som på förstörda vraketNär sjöman dårligt möta vill sin dom,Med starka dryckers rus, på däck som sjunker —Den ett slags glädje bjöd, som han ej qväfva näns.

Stå! — på ett kejsardömes stoft du trädt;Och rofvet af ett jordskalf göms derunder.Är stället icke märkt med stodkoloss?Ej med kolonntrofé, till segrens hugkomst?Nej. Men mer enkel sannings lärdom tyds.Låt marken sådan som den är, förblifva; —Hvad? Frodas grödan af det röda regn!Är detta allt hvad jorden af dig vunnit;Du kungaskapande, du första, sista strid?

Och Harold står på hufvudskålars grund,Dödhelgadt Waterloo, och graf för Gallien!Den makt som gaf, så i en blink förstörSin gåfva, flyttar äran som den skänkte.Här örnen flög sin sista höga flygt,Se'n ref med blodig klo, förskräckta fältet,Och af förbundna folkspjut stutgen föll.Så ärelystnans lif och mödor spilldes;Och verlden länkarne af bräckta kedjor bär.

Rätt vedergällning! Gallien! drycken svälj;I träldom fragga. Är vår jord befriad?Och stridde folken blott att kufva ett,Att rätta envåldsmakten kungar lära?Hvad? Skall upplifvad träldom åter ses,En hopsatt afgud för så ljusa tider?Och skall, då Lejonet vi slagit ned,Skall ulfven af oss hyllas? slafviskt knäFör envåld böjas? Tänk , förr'n du din dyrkan ger.

Att en despot är fallen, mer ej skryt!Förgäfves sköna kinder tårar fårat,För blomman af Europas ungdoms fall,I vingårdstramparns tjenst; förgäfves framgåttÅr af folködning, träldom, skräck och död,Uthärdadt fåfängt! Allt, millioners resningFörenad, störtat. Hvad gör äran skönOm ej, då myrtens krans kring svärdet lindas,Svärd som Harmodius drog emot Athens tyrann.

Det var ett sorl af nattlig glädjefest,Då Belgiens stolta hufvudstad församlatSitt Ridderskap, sitt vackra kön; och klartAf lampor lystes tapperhet och skönhet;Ren klappa tusen hjertan. Hastigt hörsBehagligt svall af sammanstämda toner.Åt kärleks ljufva blick, ger kärlek svar;Och allt är muntert som en bröllops ringning;Tyst! — hör! — ett ljud så djupt som fjerran åskasdån!

Har du ej hört det? — Nej; blott vindens sorl,Mån rullning af en vagn, på stenlagd gata?Med dansen fort; ej glädjen brytas bör.Ej höfves sömn, när ungdom nöjet möter,Att skynda nattens tid med fötters flygt.Hör! — åter bryter in det djupa dånet,Liksom från molnen, genljud återgifs,Mer när än förr, mer klart och mer förfärligt.I vapen fort — det är en börjad kanonmad.

I fönsterhvalf af denna höga salSatt Brunsvigs dömde Drott; och först han hördeI glada festens sorl, det hemska ljud,Och fattade dess ton med Siarns öra.Då andre logo att han fann det när;Hans hjerta säkert nog det dånet kändeSom förr hans fader sträckt på blodig bår.Nu, förd af hämd, som endast blod kan mätta,Till fältet rusar han, och strider främst, och dör.

Ack! här allt hvimlar, skyndar hit och ditOch tårar gjutas och af ängslan bäfvas,Och kinder blekna, som en stund förut,Vid fägringens beröm, så blygsamt rodnat.Mångt afsked sågs och liksom lifvets fläcktUr unga hjertan ryckt: djup suck besvarad,Måske ej mer — och hvem kan se förut,Om nånsin mer de ömma blickar mötas,Se'n på så ljuflig natt, så ryslig morgon följt.

Och fort till häst! till häst. Med ifverns fart,Der vagnar rulla utåt skilda vägarOch mönstrade sqvadroner skynda fram,Att sitt bestämda rum i linien fylla,Och fjerran djupa dundret, dån på dån,Och nära trummans ljud som larm förkunnar,Soldaten väckt förr'n morgonstjernan syns.Bland stadens folk sig stumma fasan sprider;Der hviskar bleknad läpp: se fienden är här.

Och vildt och högt, steg Cam'rons fylket framVid Lochiels krigsljud, hördt på Albyns höjder,Och fordom hördt af saxisk fiendhär.Hur vildt och gällt i midnattstystnad skrällerStridshornets ljud. Den andedrägt som fylltDess toma rymd, hvar bergbos hjerta fyllerMed djerfhet medfödd som af minnet närs,Af tusenårig bragds och äras minne;Nu skallar hvarje hug af Evans, Donalds namn.

Ardennes gungar öfver dem sitt löf,Stänkt af naturens tårar; då de tåga;Och sörjer, om hvad dödt är, sörja kan,Den tappre, som skall aldrig återfinnas;Ack, innan qvällen trampad liksom gräs,Som under honom nu, skall växa öfver,I nästa grönskan. Denna stora mängdSom andas mod, och glad till striden rusar,Nu brinnande af hopp, skall multna kall och låg.

Förfluten dag dem såg i lifvets kraft.Och qväll'n i skönhetskretsen, stolte, glade;Dem midnatts timan gaf signal till strid,Och morgonen dem ordnade på fältet;Dag gaf dem öppnadt fältslag, praktfull syn,Ock rökens dundermoln, som då de skingras,Upptäcka jord betäckt med annan mull,Den hennes egen mull skall hoptals hölja,Fransk, Britt och Tysk, och häst och man i blodröd graf.

De prisas af en högre sång än min.Dock af så ryktbar hop, jag en vill välja,Dels derför att min ätt med hans bemängs,Dels att hans Far af mig var förolämpad,Dels att berömligt namn ger sången helgdOch hans, för högsta tapperhet var äradt.När vingad död förtunnade hvart led,Och krigets åska tätast jorden plöjde,Ung Howard! den ej slog mer ädelt bröst än ditt.

För dig ha tårar gjutits, hjertan bräckts;Hvad vore mina, om jag ägde tårar?Men, då jag stod invid det friska träd,Hvars grönska lefver der du slöt att lefva;Och såg omkring mig skönt upplifvadt fält,Med frukt och frukters löften, och då vårenGöt ut sitt skatt af rikedom och fröjd,Bland sorglös fogelskara väckt ur dvalan,Jag geck från hvad hon gaf, till hvad hon ej kan ge.

Till dig, till tusen, utaf dem, en hvarOch en som alla, sorglig tomhet lemnatHos slägt och anförvandter; och för dem,Välgerning vore glömskan af sin smärta.Ärchengelns domsbasun, ej ärans röstSkall väcka dem som dessa bittert sakna.Och rycktets dån kan mildra, släcka ejEn fåfäng längtans febertörst; och namnet,Ju mer det hedradt nämns, ju mer af saknad följs.

De sörja, le till slut; men sorgligt le.Ett träd har länge vissnat förr'n det störtas;Och skeppet flyter, mast- och segellöst;En bjelke nedböjs, men ej bruten multnar,Af kärnans fasthet stark; en åldrad mur,Ej ramlar, fast dess stöd af tiden häfdes;Af gallret stängda fången öfverlefs;Och dag går fram, fast stormmoln solen skymma;Så hjertat bräcks af qval; men bräckt kan lefva än.

Liksom en spegel bräckt, mångfaldig görs;Hvart stycke, serskild spegel, föreställerI mängd de samma bilder som den bar,Och bilders antal ökts, ju mer den bräcktes;Så sorgsna hjertat, som i härjadt lif,Och blodlöst, men af köld och tystnad omhvärfdt,Ej vill försaka grymt och rolöst qval,Mångfaldigar i minnet sina plågorOch vissnar obemärkt; ty sådant qval ej röjs.

I vår förtviflan fins ett verkligt lif,Förgiftets lifskraft, — liksom friska rotenÄn föder quistar döende. Hvad ärFör oss att dö? Nej, lifvet vill sig fästaVid sorgernas mest afskyvärda frukt,Lik äpplen på det döda hafvets stränder,Till smaken aska blott. Om lifvets längdDu täljer blott med njutning, och hvar timmaFör år beräkna vill, mån du till sexti går?

Psalmsångarn utsatt mannens lefnads längd;Tillräcklig är den. Men är sann din saga,Mer än tillräcklig, dödföljd Waterloo!Du, som en tid så, kort ej honom unnat.Millioner tungor skola nämna dig,Och barnens gifva genljud, och så säga:“Här, af förbundna folkslag svärdet drogs,Och våra landsmän togo del i striden.”Allt nog; ej fordras mer att minnet ej förgås.

Här föll den störste, ej den värrste man,Hvars sinne var af stridigt ämne blandadt,En stund vid stora ting, en annan stundVid ringa fästad, lika obevekligOch ytterlig i allt. Om mindre, stor,Du thronen aldrig eller alltid ägde.Dig djerfhet lyft och fällt; och äfven nu,Du sökte Kejsarns höghet återtaga,Och verlden skaka än, sjelf verldens DunderGud.

Besegrare och fånge af en verld,Som än för dig och vilda namnet darrar,Du aldrig menskors hug mer ämne gaf,Än nu, då du är intet, Ryktets lekboll,Som förr dig dyrkat, och, som din vasall,Din stolthet smickrat, tills du blef förvandladTill Gud i eger tanke: äfven GudFör riken, fallne i overksam häpnad,Som trodde dig en tid allt hvad du ville tros.

Mer eller mindre, än af menskors ätt,Du stundom slog nationer, stundom flydde.Monarkers halsar nu din fotapall;Nu sjelf mer vek än ringaste soldaten:Du kunde krossa, återställa makt,Befalla — hos dig, sjelf passion ej styra;Du kände menniskor men ej dig sjelf;Ej kunde hejda krigets lust, ej lära,Att lyckan frestad, flyr från sjelfva stjernans höjd.

Dock lyckans vändning väl din själ fördrog,Med icke lärd men medfödd inre styrka,Som, vare vishet, högmod, eller köld,Är bittert för en fiende som segrat.När hatets här beväpnad stod att seOch smäda dig i fallet feg, du smålog;Med stilla, hög och allt fördragsam blick.Då älskad, bortskämd son besveks af lyckan,Du föll, men icke böjd af olycksmåttets tyngd.

Mer vis än i din framgång, ty i den,Dig ärelystnan dref för vidt, att röjaFör menskan och dess tankar, djupt förakt,Klokt var att känna det inom dig hemligt;Ej så att yppa uti tal och blickHvad frånsköt alla verktyg dig behöfdes,Och ändtlig dem beväpnat till ditt fall.Hvad usel verld att ägas och förloras!Så rönte du, och hvem som valde samma lott.

Om, lik ett torn på tvärbrant klippa ställdt,Du varit skapd, att ensam stå och falla,Med slikt förakt, du trotsat ödets hot.Dig menskotanken väg till thronen banat;För dig, beundran bästa vapnet var.Din väg var Philips sons; och då ej borde,(Ifall du purpurn ej åsido lagt)Lik vild Diogenes, du ménskor gäckat.Till skjul för krönt Cynik, för stor är jordens rymd.

Men lugn är marter för ett verksamt bröst,Och der var ditt förderf. Der fins en låga,En själens rörelse, som skyr allt lugnInom dess egen trånga krets. Den sträfvarFramom, den gräns, förnuft för åtrån satt,Och en gång tänd, ej lätt att återsläcka,Blott söker äfventyr, och endast kanAf hvilan tröttas, feberbrand för hjertat,Olycklig för hvem känt och nånsin känner den.

Den gjort de dårar, andra dårar gjortMed smittsam dunst; eröfrare och kungar,Och Sekters och Systemers upphofsmän,Sophister, Skalder, Statsmän, aldrig lugna,Som öfverspänna själens dolda kraft,Och, löjets föremål för dem de gäcka,Afundad hop, men icke afundsvärd;Af deras bröst ohöljda, skulle läras;Hur lust att lysa högt och styra vådlig är.

De andas oro blott; och deras lifÄr ridning uppå storm, att slutligt sjunka,Dock fostrade och fästade vid strid,Om efter upphörd fara, deras dagarI lugnet skulle flyta utan glans;De snart förgingos utaf sorg och ledsnadSom lågan utan näring, fladdrar bort;Och som ett stridvandt svärd, då lagdt åsido,Sig äter sjelft och tärs, ofrejdadt, utaf rost.

Den, som på bergens höjder går, skall seAf moln och snö, de högsta spetsar iäckta.Den, slägtet kufvar eller öfvergår,Skall se hur hatets mist från dalen stiger;Fast ofvan herrlig blänker ärans sol,Och under, jord och ocean sig breda;Bland isbelagda klippor sjelf ett målFör stormars strid omkring hans nakna hjessa,Så ser han mödan lönt, som ledt till denna höjd.

Bort sådant. Verklig vishet har sin verld,Af egen skapning, eller i nalurens,Den moderliga. Hvem har alstrat så,Som du, natur! på stolta Rhenens stränder?Der Harold tjust beser gudomligt verk,All skönhets blandning, strömmar, djupa dalar,Frukt, löf, skog, klippor, kornfält, vinland, berg,Och herrlöst slott som bistert afsked andas,Från grå, men löfrik mur, i grönskande ruin.

Och der de stå, liksom en upphöjd själ,Står trött, men lyftad öfver lägre hopen —De blott bebos af vind i remnor trängd,I mörkt omgänge blott med sänkta skyar.En dag de stodo i sin ungdoms kraft,Baner på höjden, vapenbrak vid foten.De stridande i blodig svepning höljts,Till stoft förmultnat svajande baneren;Och svaga värnets mur ej motstår anfall mer.

I dessa fästen, inom murars kretsAf makt passioner stöddes; stolt och praktfullt,Hvar Röfvarhöfding upphöll väpnadt hof.Han gjorde viljan lydd, med lika högmodSom någon hjeltedrott af annan tid.Hvad feltes dessa, som eröfrarn ägde?Blott större verkningsfält, och ståtlig grafOch häfdens köpta blad, att store kallas.De hyste lika hopp och mod ej mindre stort.

Och i baronlig fejd, i enskild strid,Hvad mandomsprof ej tecknade, försvunnit!Och kärlek! som gaf sköldar sinnebildVäl vald att hjertats eld och högmod skildra,Till bröst af jern du genom pantsar trängt;Men stolt och grym, var kärlek, och beslägtadMed fejder och förstörelse. Mångt torn,Som för behagligt brott måske blef vunnet,Såg Rhenen flyta fram affärgad, vid dess fall.

Men du! gladt sorlande och rika flod,Hvars vågor i sin framfart froda stränder,Som skulle stå i evigt lika prakt,Om menskan dem ostörda ville lemna,Och ej din ytas löften skörda bortMed krigets skarpa lia — då att skådaDin friska vattens dal, det vore seEn jord som himlen skön. För mig, att varaEn himmel, endast nu dig fattas Lethes våg.

Väl tusen fältslag hållits på din strand,Men halfva deras rykte är försvunnet.Och slagtning, hopande förstörda led,Blott lemnat deras grafvar, mer ej sedda.Din våg har blodets fläckar tvättat bort,Nu allt är rent, och på din klara ytaSes rörligt sken af milda strålars dans.Men öfver svarta minnets hemska drömmarDin våg, som sköljer allt, förgälfves gjutas må.

Så Harold inom sig; men han for fram,På denna strand, ej kall för allt som väckteDe glada fåglars hop till tidig sång,I dalar der en biltog vore lycklig.Fast på hans panna synas mörka dragAf stilla vildhet, som intagit platsenAf känsla skarp, men mindre alfvarsam,Ej glädjen alltid saknas i hans blickar,Den tänds af sådan syn, men smyger blott och flyr.

Ej var för kärlek dödt hans bröst, fastänPassionerne sig sjelfva tärt till aska.Förgäfves vilja vi den se med köld,Som mildt emot oss ler; och hjertat vänligtBesvarar vänlighet, ehuru vandtVid afsmak för allt verldsligt. Så han kände,Och älskadt minne hyste af ett bröst,Ett troget bröst som ljuf förtröstan väckte,Mot det, i lugnad stund, han önskat hvila få.

Han lärt att älska — jag ej vet hvarförTy det hos sådant väsen ej kan väntas —Af barndom i sin blomma hjelplös blick,Ja, äfven i dess vagga. Hvad bevekteTill slik förändring den, som med föraktSåg menskoslägtet, båtar ej att veta.Men så det var; och fast i enslighet,Förtryckta känslor sakna kraft att växa,Dock glödde denna än, då annat allt var släckt.

Så säges: att det gafs ett bröst, så huldt,Som af ett band mer starkt, vid hans var fästadt,Än sjelfva kyrkans; utan sådan helgd,Var denna kärlek ren, och ej fördoldes.Af dödlig fiendskap, den motstod prof,Lugn, ofördelad och än mer befästadAf farans hot, den qvinnan fruktar mest,Så fast var denna; och från fjerran stränder,Till älskadt hjerta, hans en sådan helsning sändt.

"Med fäste krönta klippan DrachenfelsSer ned med hot, på vida krökta Rhenen,Hvars bröst är svälldt af rik och mäktig våg,Som mellan stränder far, der drufvan växer.Och kullarna med trän i snöhvit blom,Och fält som lofva ömnigt korn och vinskörd,Och spridda städer höjda här och der,Med hvita murar, glindrande mot solen:All sådan herrlighet jag skulle se,Med dubbel fröjd, om du stod vid min sida.

”Och byggdens döttrar der med ögon blå,Och trinda händerna, som blomster bjuda,Gå leende på detta paradis;Och uppå höjden, torn från Riddartiden,Bland gröna löfven höja grånad mur,Och mången klippa lutande och mörknad,

Mångt präktigt hvalf än stolt i sitt förfall,Se ned på denna dal af rankans löfskjul;Ett fattas blott på denna Rhenens strand:Din sköna hand, i min att ljufligt slutas.

”Jag sänder liljor, som mig gåfvos här;Fastän jag vet väl, att de måste vissnaLångt förr'n de kunna röras af din handMen du! försmå dem ej fastän förfallna;Ty endast derföre jag älskat dem,Att af din blick en dag de skulle mötas,Måhända draga då din själ till min;Och medan i din åsyn de förtråna,Påminna att de sändts från Rhenens strand,Som gåfvor från mitt hjerta till ditt hjerta.

”Stolt flyter flodens våg, beströdd med skum,Förtjusaren af dessa ljufva bygder;Vid hvar af tusen vändningar står framFör ögat ny, behagligt vexlad skönhet.Hvar anspråksfull sin önskan gränsa kanDervid, i denna trakt att lifvet njuta.Och funnes ej en fläck på jordens rund,Så kär för mig, så gynnad af naturen,Om , älskade! ditt öga dela feckMed mig den ljufva syn af Rhenens stränder."

Vid Coblentz, på en lindrigt sluttad mark,En liten enkel pyramid sig reser,Som kröner spetsen af den gröna hög;Och nedom foten slagne hjeltar hvila.Fast fiender, — oss icke vägras må,Dem hedra och Marceau, hvars graf, för tidig,Med strida tårar sköljts af rå soldat,Som sörjande, afundat dock hans öde,Att falla för sitt land, i striden för dess rätt.

Kort, ärofullt och tappert var hans lif,Han sörjts af tvänne härar, vän och ovän;Och billigt fremlingen som dröjer här,Må fälla bön för ädla själens hvila.Som frihets kämpe, var han af de få,Som mensklighetens lag ej öfverträdde,Missbrukande den makt, som frihet gafÅt dem, dess vapen förde. Själens renhetHan bibehöll, och vann af menskoslägt en tår.

Vid Ehrenbreitstein med dess spridda mur,På reslig höjd, af minors utbrått svärtad,Syns hvad det var, när kula och när bombFörgäfves studsade emot dess fäste:Ett segrens torn! Och derifrån sågs nedPå fiende med gäckadt hopp, som flydde.Men fred förstörde hvad ej krig förmått,Och öppnade i hast för sommarregnet,De hvalf, som jernets regn emotstått hela år.

O Rhen! Farväl. Hur länge ville ejFörtjusad fremling sig hos dig fördröja!Uti din trakt två ömt förenta bröstOch enslig tänkare gladt, skulle irra —Om Vulturn, aldrig tröttad, hörde upp,Er gång att sjelffördömda hjertan gnaga, —Här, der natur ej är för mörk, för glad,Vild men ej skarp, förfärlig men ej ryslig —För mogna jorden allt, hvad höst för året är.

Ännu farväl! men fåfängt allt farväl.Hvem kan från sådan åsyn helt sig skilja,Då fästad är i sinnet hvarje färg?Om ögat nu de landskap måste lemnaSom det omkring dig röjde, sköna Rhen;Det sker med tacksam blick och afskeds loford.Väl finnas kan en trakt af större glans,Men ej förenadt så, i ståtlig massa,Allt herrligt, skönt och ljuft — och fordna tiders prakt.

Det vårdslöst höga, fruktbar blom och knopp,Som mognad låfva, sken af hvita städer,Stolt vältrad ström, och mörka brådjups nattOch högväxt skog, och göthisk mur emellan,De vilda klippor, skapade som torn,Som trotsa mensklig konst, och bland allt detta,En ätt af anlet, glada som den bygd,Hvars rika gåfvor likt för alla sträckas,Lätt springa på din strand vid nära rikens fall.

Men scenen ändras: öfver mig är Alp,Naturpalatser, hvilkas vida murar,Högt öfver molnen spetsa topp af snö;Och Evighet bland isens gråttor thronad,I praktfull köld, der snölavinen föds,Och dädan faller, härjande likt åskan.Allt som utvidgar sinnet under skräck,Kring dessa spetsar samlas att förkunna,Hur jord till himlar trängt, men lemnat menskan låg.

Förrn jag så ryslig höjd bestiga må,Det finns en fläck, som ej bör osedd lemnas,Morat! ett stolt, ett patriotiskt fält.Der ännu skådas hemsk trofé af slagne,Der segrens ära ej bemängs med blygd.Burgundern obegrafven ovän lemnatEn hög af ben, som genom åldrar står,Sin egen minnesstod. Vid Stygens vågorDess ägare med skrän förgäfves mörkret fyllt.

Då Waterloos är Cannas blodbad likt;Morats och Marathons närskyllda minnenFörvara sanna ärans segernamn,Af anspråkslösa bröst och händer vunna:Ett stolt, medborgligt, broderligt förbund,Oböjda kämpar, ens för furstligt väldeOch lastbart folksfördärf! De intet landDömt att begråta hädelsen i lagarOm envålds Gudarätt, stödd på Draconisk häfd.

Vid enslig mur, mer enslig, en colonnStår grå och sorgtärd bild af fordna dagar;Den sista lemningen af årens våld,Ser ut som blick förvildad skulle kastas —Af den som häpnaden till sten förbytt,Likväl ej medvetslöst. Den här sig reser,Förundransvärdt, ej fallen än i grus;Då stolt, jemnårigt verk af menskohänder,Aventicum beströr sitt underlagda fält.

Och der — ljuft, helgadt vare detta namn!Der Julia, dottern, Gudars altar helgad,Sin ungdom himlen gaf; dess hjerta brastAf känsla himmelsk, öfver fadrens bane!Rättvisan tårar jäfvar; fäfängt honMed dem vill honom rädda; han var brottslig;Hon dog, då han ej kunde frelsas mer;Och deras graf, som ingen bildstod pryder,Förvarar i sitt sköt ett hjerta och ett stoft.

Ej sådan ömhet glömskan hölja bör;Ej sådant namn förgås, om också jordenFörglömde hvarje rike då det föll,Och slafvars och tyranners död och födsel,Sann dygd i högt och berglikt majestät,Skall öfverlefva qvalen som den pröfvat,Och från odödlighetens rymder sePå Solens anlet, liksom Alpens snötoppHvars renhet, evigt allt i renhet öfvergår.

Sjön Leman ler, med ytan af kristall,En spegel hvari berg och stjernor skådaSin stillhets anblick i hvar enda bild,Dess klara djup bär fram af höjd och färgor.För mycket menska än, att genomseMed värdigt sinne, storhet som mig omger,Hos mig skall enslighet förnya snartBeslöjad tanke, älskad dock som fordom,Förr'n jag med hopen stängts i samma trånga skjul.

Att menskor fly, är icke menskohat;Ej alla skapades med dem att sträfva:Missnöje ej, att hålla sinnet sänktDjupt i dess källa, att det ej må sjudaI varma trängseln, der vi blifva rofFör egen yrsel, tills för sent och länge,Vi klaga må och strida under larm,Med ondt för ondt, i olycksalig vexling;Och kamp i stridig verld, der ingen finnes stark.

Der kunna hastigt sänkas våra årI osäll ånger; och vår själ fördärfvad,Förvandla snart i tårar allt vårt blod,Vår framtid målande med nattens färgor.Så, lifvets lopp skall blifva hopplös flykt,För dem som gå i mörker; och på hafvetDe dristigaste styra blott till hamn.Men det gifs vandrare på evigheten,Hvars båt går fram och fram, och aldrig ankra skall.

Är då ej bättre att i enslighet,Blott älska jorden i sin egen skönhetDer högblå Rhonens våg som pilen far,Och der den klara insjön som den föderLiksom en ömsint moder tar till målEtt skönt men vildsint barn för all sin omsorg,Och kysser bort dess oro och dess skri?Är sämre ej, att plågas eller plågaI verld som krossar dig, än lefva ensam här?

Jag i mig sjelf ej lefver, endast fårMin del af hvad mig omger. Ljuft min känslaAf höga berg blir väckt; men städers sorlÄr marter för min själ; jag i naturenBlott finner tadelvärdt att sjelf jag ärMotsträfvig länk utaf en köttslig kedja,Bland djur bemängd, då själen flyga kan,Och sig med sky, med bergspets, haf som svallarOch himlens gyldne bloss förena i sin flygt.

Så är jag uppsväljd nu; och det är lif!Befolkad öcken som jag genomvandrat,Mig syns ett bo för dödsångst och för strid,Der jag för någon synd, åt sorgen kastats,Att verka, lida; men stå upp till slut,Med vinge frisk, som re'n jag känner växa,Fast ännu späd, att snart som vinden stark,Med den i täflan, mig förtjusad lyfta,Att fly kallt jordiskt band, som kring mitt väsen snärjts.

Och när tillslut, min själ sig känner fri,Från hvad den hatar i förnedrad skepnad,Beröfvad köttsligt lif, förutan hvadI fluga och i mask mer lyckligt lefver; —När skilda elementer sammanstämtOch stoft är hvad det bör, skall jag ej kännaAllt synligt, mindre lysande, mer varmt?Och kropplös tanke, själ af föremålen,Odödlig lott, hvari jag äfven nu tar del?

Och äro berg och våg och sky ej delAf mig och af min själ, som jag af dessa?Är kärleken till dem ej intryckt djuptMed ren passion? och skall jag ej föraktaHvart föremål med dessa jemfördt? — jagEj heldre trotsa plågans flod än saknaLjuf känsla, mot en hård och verldslig flegm,Hos dem, hvars ögon endast nedåt vändasTill jorden, och hvars hug ej nånsin glöda törs?

Jag från mitt ämne vek, och återgårTill hvad omedelbart hör dit; jag manarHvem som i urnan finner tankars mål,Att se på en, hvars mull en dag var låga,Inföding af det land, der för en stund,Som flygtig gäst jag fria luften andas.Der, han ett väsen föddes, hvars begärVar, ärans höjd att hinna — dårlig önskan!Att nå och äga den, han offrade all ro.

Sin egen plågare, här vild Rousseau,Sophist och sorgapostel, han som ströddeFörtrollning öfver kärlek, som från qvalDrog segrande vältalighet; drog andanSom honom osäll gjort. Men han förstodAtt äfven dårskap göra skön, och kastaPå irrig handling, irrig tanke, glans,Af ord förblindande som solens strålar,För ögon som vid dem utgöto tårars mängd.

Hans kärlek var passionens höjd, ett trädAf ljungeld tändt; och af etherisk lågaHan brann och tärdes; honom detta varDet samma som att älska. Men han aldrigAf skönhet verkligt lefvande betogs,Och ej af död, hvars bild vår dröm förljufvar.Men blott af skönhets ideal som blefFör honom verklighet, och öfverflödarUti hans blad af eld, ehuru skenbart sjukt.

Och den blef lefvande uti Julie;I allt som vildt och ljuft är, henne klädde,Och helgade den minnesvärda kyss,Som helsade hvar dag hans glödda läpparFrån den, som blott mot vänskap svara vill;Men vid så ljuf beröring, bröst och hjerna,Allt genomträngs af kärleks grymma brand,Måske i suck gemensam var mer sällhetÄn vanligt sinne känt, då all dess önskan fyllts.

Mot sjelftänkt fiende hans lif var strid,Och sjelfförskutna vänner. Ty hans sinneMisstankens tempel blef, och valde utTill sina offer hela menskoslägtet,Mot hvilket sist han rasat, vild och blind;Men han var vansint — derför, hvem kan vetaDå trolig orsak ej kan letas ut,Om detta drefs af sjukdom eller sorger,Till värrsta dårskaps höjd, som talar likt förnuft.

Han då var heligt hänryckt. Dädan komSom fordom från Pythissans helga grotta,Orakel som i låga verlden tändt,Ej släckt förr'n riken i dess härjning föllo.Var det ej gjordt för Gallien, som förutLåg under Tyranni af ålder hemfödt,Med bäfvan tryckt af oket som det bar,Tills af hans röst och likars väckt ur dvalan,Dess vrede öfverdrefs af fruktans öfvermått?

De sjelfve rest förfärligt monumentAf åldrad menings grus. Den hade vuxitFrån tidens födslodag. Då förlåt refs,Allt som bakom den låg, blef kändt af verlden,Och bland det onda, äfven godt förstörts,Ruiner lemnande, hvaraf skall byggasPå samma grundval Thron och fängselhvalf,Af ny och hastig välfning återfyllda,Nödvändig sorglig följd af envålds öfvermod.

Men det ej räcka, ej fördragas kan!Ty menskan känt sin styrka, gjort den kännbar.Den kunnat bättre nyttjas; men förförd,Af förr ej känd förmåga, hårdt hon delatMed sina likar. Ömkan fanns ej mer,Qväfd var naturlig böjelse. Och desse,Som dvaldes i förtryckets mörka hvalf,Ej voro örnar, ej för tiden födda.Hvad under då att dem till offer tiden tog?

När läktes djupa sår förutan ärr?Och hjertats blöda längst, men då de läkas,De vanställdt lemna det. Hvem som i stridMot egen böjelse, den ej besegrat,I tystnad stadnar, ej förnöjsamhet;Passionen tyst i bröstet inneslutesTill stund, som godtgör allt; misströsta ej;Den var och komma skall, då makt oss gifves,Till straff och eftergift, dock ej det sista lätt.

Du klara, lugna Leman! vida skild,Från yra verlden der jag dvalts, mig kallarMed åsyn af ditt lugn, att upprörd vågFörsaka för en mera renad källa.Och detta segel, tysta vingen likt,Mig bort från dårskap veftar. Förr jag älskatDet vreda hafvets dån. Ditt ljufva sorlMig bannar mildt, med rösten af en syster;Att jag blott nöje fann i allt som rysligt är.

I tysta natten allt, ifrån din strandTill bergen, syns ej mörkt, fastän i skymning,Och fastän sammansmält, dock skiljas kan;Blott berget Juras väggar svarta hotaI tvärbrant höjd för ögat. Mera när,En liflig välluckt andas ifrån stranden,Af blomster i sin friskhet; örat rörsAf vattnets drypande från höjda åror,Och än af hes godnatt, i syrsans svaga sång.

Den är en aftonvandrare, hvars lifÄr barnets likt, som qvider sig till hvila.Emellanåt, från buskar, fågels röstSå ljufligt faller in, men åter tystnar.På bergens höjd en hviskping sväfva tycks;Men det är fantasi. Från stjernklar himmel,Nedgjuter daggen tyst sin kärleks tår,Som tränger i naturens öppna sköte,Och ämnet föder der till hennes färgors glans.

I stjernor! himlahvalfvens poesi!I edra blad, om vi försökt att läsaMäns, rikens öden; det förlåtas bör,Om under önskningen att storhet vinnaVi öfverstiga dödlighetens lott,Och söka skyldskapsband med er, som ärenSå mystiska, så sköna, och som väcktHos oss så vördsam kärlek ifrån fjerran,Att lycka, rykte, makt och lif gafs stjernors namn.

I himlen och på jord är lugn, ej sömn,Men andlöst liksom vi, då högst vi känna,Och tyst som när vår tanke är för djup: —I luft och jord är lugn: från här af stjernorTill vaggad insjö och till bergens kust,Allt i ett verksamt lif är inneslutet,Och ej en stråle fins, ej fläckt, ej löf,Som ej har del af lif och dold gemenskapMed den som skapat allt, och uppehåller allt.

Oändlig känsla dädan utgår, kändI enslighet, der minst man ensam finnes;Och sanning som vårt väsen genomträngtOch det från sjelfhet renat, ljud ursprungligt,All tonkonsts grund och själ, som känna lärEn evig harmoni, och tjusning gjuter,Lik den, som Cythereas bälte gaf,Och allt förbant med skönhet — dödens gastAfväpnande, om ock till ondt, den ägde makt.

Ej fåfängt Persern till sitt altar valtDe högsta ställen, sjelfva bergens spetsar,Som jorden öfverse. Han icke fannEtt muradt tempel rymligt nog att fattaDen Ande, till hvars ära, menskligt verkÄr svagt och lågt. Kom jemför blott kolonnerOch Gudaboningar af Göth och Grek,Med storhet i naturen, jord och luftrymd;Och inom hvalf och mur ej inneslut din bön.

Hur blef ej skyn förvandlad! Dyster nattOch storm i mörkret, hvälfning full af styrka,Allt fagert i sin kraft, som slungad blickAf svarta qvinnoögat! Vida framfarFrån spets till spets, och mellan klippons brått,Det vreda dundret; ej från ensamt åskmoln,Men vida spridda; hvarje berg har dån,Ock Jura skallar högt från molnig skrud,Mot röst som kräfver svar, från Alpens glada rand.

Och allt i nattens djup — Hvad herrlig natt!Du sändes ej för sömnen. Må mig unnasDelaktighet i vild, förfärlig fröjd,I dig och uti sjelfva stormens yra;Hur liknar insjön ett phosphoriskt haf,Hur dansar strida regnskurn öfver jorden!Nu åter allt är svart; nu insänkt dalBland klippor, skakas utaf bergens dunder,Liksom i väntan glad af jordskalf ovandt der.

Nu hvar den snabba Rhonen klyft sig väg,Emellan berg, likt älskare som skiljas,I hat afsöndrade af brådstört djup,Att mer ej mötas, fast med bräckta hjertan,Och, fast i själar af så stridig hugOsämjans raseri af kärlek uppståttOch deras vår förstört. Men se'n de skiljts,Och kärlek upphört, dock åt dem var lemnadMångårig ledsnads frost och qvalsam inre strid.

Nu, hvar den snabba Rhone så klyft sig väg,Der rasade de vildaste af stormar;Ej en, men månge anställt der sin lek,Och liksom spelte boll med åskans viggarSom fladdrade omkring. Af alla störst,En blixt sig mellan klyfda bergen trängde,Med eld förblindande, liksom den fann,Att i så rysligt gap, allt kan förstöras,Och rymd ej finns att fly för ljungelds lågans kraft.

Sky, berg och ström, vind, ljungeld! detta allt,Med natt och moln och dunder, och en andeAtt fatta och lifgifva dem — Väl måAf sådant själens sömn fördrifvas. DundretSom sakta rullar bort, är återljud,Af hvad hos mig är sömnlöst — om jag hvilar.Men hvar, o stormar, är ert fängselhvalf?Mån stängde liksom storm i menskohjertan?Och finnas högst på fjäll, som örnens, edra bon?

Men kunde jag väl fatta, gifva ljudÅt hvad inom mig rörs — och kunde samlaI rösten tankens. kraft, och kasta såSjäl, hjerta, hug, passion, stark eller mattad,Allt hvad jag velat söka, hvad jag sökt,Tål, känner, vet — dock andas! — i ett uttryck;Och detta vore blott ett ljungelds ord;Jag skulle tala — nu ej hörd, jag slocknar,Med tanke utan röst, som svärd i baljan sänkt.

Nu, morgon åter gryr, med dagg beströdd,Med andedrägt af rökverk, kind af rosor,Och leende bort himlens tunga moln,Så liflig, som ej ägde jorden grafvar,Nu glödande till dag: vi kunna nuDet störda lifvets fortgång återtagaOch Leman! på din strand, jag finna änRymd, ämne för betraktelser; ej lemnaDer något obemärkt, som väl förtjenar ses.

Skönt Clarens! djupkänd kärleks födslobygd!Din luft är fläkten af ung kärleks ande.I kärlek träden rotas, bergens snöOch deras ishvalf kärleks färgor bära,Och solgång kläder dem i rosenglans,Med strålar, som der hvila ljuft; och klippanDen hårda, nämner kärlek, som der söktBeskydd mot verldens flärd, som själen villarMed hopp som aldrig fylls och lemnar djupa sår.

Clarens! af himmelsk fot, din stig beträds;Odödlig kärlek här på thronen stiger,Hvars trappsteg äro berg, och ställets GudÄr oförgängligt lif och ljus, ej endastSå sedt på dessa höjder; äfven såI stilla skog och grotta. Öfver blomstren,Hans öga strålar och hans ande sänks,Hvars lena sommarfläckt, hvars hulda välde,Här mer än storm förmår, i dess mest grymma stund.

Allt gaf han ursprung här, från svartklädd gran,På höjderna hans skygd, och dån af forsar,På dem han lyssnat; till en sluttad stigSom höljd af vinets rankor för till stranden,Der vattnen bugande emot hans fot,Den dyrka under sorl, der gröna skjuletAf hög och åldrig skog med stammar gråOch löf, som glädjen ungt, står qvar och bjuderBefolkad enslighet åt honom och hans verld,

Af bin och fåglar folkfylld enslighet,Och mycket skönt i skepnad och i färgor,Med dyrkan, ordlös, mera ljuf än ord,Och lyftande i oskuld, glada vingar,Ej skrämde, lifligt allt: och källors språng,Och högre vattnens fall, och gröna hvalfven,Med qvistar rörliga och knoppars mängdSom hastigt lofvad skönhets tanke väcka,Allt blandas, kärleksverk, till samma ändamål.

Den som ej älskat, här det lära kan,Och hjertat ande gifva. Den som kännerLjuf hemlighet, skall älska desto ner.Här kärlek vistas, flydd från menskors högmod,Och verldens ödeköld, hvarvid han qvalts;Ty kärlek måste växa eller tråna:Han kan ej stadna, slocknar eller lyftsTill höjd, dit han en sällhet för, som täflarMed oförgänglig fröjd, i evighetens ljus.

Ej blott för dikt, Rousseau valt denna trakt,Och fyllt med kära böjelser; han funnitAtt den, för kärlek skapad, ömnigt gafÅt renad själ en gränslös rymd för bilder,Der han sin Psyches bälte löste ljuft,Med kärlek ung, och helgade åt skönhet.Djupt ensligt underfullt, allt har ett ljudOch blick af känslas ljufhet. Rhonen härGräft åt sig sjelf en bädd; sig Alpen rest en thron.

Lausanne och Ferney! I åt stora namnEn boning gett, som gjort ert eget ryktbart.Två dödlige som sökt och funnit väg,Af faror omhvärfd, till odödligt minne.De voro jättesinnen; deras målVar likt Titaners: Djerft på tviflet hopadVar tankeföljd som kunnat åskans eldMed anfall nytt från vreda himlen kalla,Om himlen gjorde mer än le åt menskofynd.

Den ena var blott eld och flyktighet,Ombytligt barn i viljan så i svillet;Än glad och än alfvarlig, vis och vild,Skald, filosof, häfdteknare tillika!Mångfaldigande sig i menskovärf,Proté af all talang; men i hans lynne,Låg löjet främst. Likt vädrens yra fläckt,Det anföll hvad det lysste, intet skonte,Än störtade en tok; än skakade en thron.

Den andre djup och sen, i tankens grundSåg in, och vishet hämtade med åren,I djup betraktning sänkt, med lärdom skrefOch skapade med hvässad egg sitt vapen.Högtidlig tro, med ironiens uddHan undergräft, i löjet sjelft, högtidlig;Hans mästerord väckt vrede, fruktans följd;Och heligt nit, till afgrund honom dömde,Med den vältalighet som häfver tviflet bäst.

Frid öfver deras aska, — ty af dem,I fall de straff förtjent, är straffet lidet.Oss tillhör ej att dömma; mindre änFördömma. Allt en dag för tanken klarnar,Om sammansmält, vår fruktan med vårt hopp,Skall somna med vårt stoft, på samma kudde;Ty stoftet dör; derom ej tviflas kan.Och när det återlefver, som vi hoppas,Förlåtelse då vinns — om ej, lids rättvist straff.

Men lemnom menskoverk och vändom ossTill hennes Skapares, omkring oss spridda.Förkortom detta blad; betraktelsenDet fyllt så länge tills det syns oändligt.Sig molnen sänkt till Alpens hvita höjd.Jag måste genomgå dem att beskådaHvad mig tillåtas må, då djerfva stegMot deras högsta trakt jag vågar vända,Der till dess famntag jord nedkallar etherns makt.

Italien! då jag hädan på dig ser,Mot själen flammar ljus af fordna dagar,Från det dig Punisk Drott, så när förstört,Till sista röst af höfdingar och vise,Som fyllt en helgad häfd med ärans glans,För herradömen, thron och graf; nu källan,Der själen flämtande, sin kunskapstörstKan släcka i den våg som evigt flyterIfrån din vigda jord, Roms kejserliga höjd!

Så länge jag ett ämne följt, och detFörnyat under förebud ej milda:Att hvad vi varit, vi ej se oss mer,Och icke hvad vi borde; men att härdaVårt hjerta mot sig sjelft, och dölja djuptAf högmod, kärlek, hat och hvad oss hänför, —Passion och känsla, afsigt, sorg och nit, —Tyrannisk ande öfver tankekraften,För själen svåra värf! Nå väl — det är oss lärdt.

Och dessa ord, så väfda uti sång,Måhända äro svek men svek oskyldigt —Att gifva färg åt syn som flyr förbi;Den jag i flygt vill fatta, att bedragaMitt eller andras bröst, blott för en stund!Visst ungdoms törst är rykte; ung ej mera,Jag ger ej akt på gunstens, vredens, blick,Vinst, eller ock förlust af snillets ära;Jag ensam stått och står — hugkommen eller glömd.

Jag verlden ej har älskat, den ej mig.Jag ej dess ande smickrat, eller nedböjtFör dess afgudadyrkan tåligt knä, —Ej vrängt min kind till smilet eller ropatTillbedjande, ett echo; I dess hopJag funnits, del deraf ej kunnat dömmas,Ej någon lik af den. I svepning kläddAf tankar icke deras, som de varit,Om jag ej skärpt min själ att segra på sig sjelf,

Jag verlden ej har älskat den ej mig.Dock skiljoms, goda fiender. Jag gernaTror att ord finnas, fast jag dem ej fann,Som äro ting, och hopp som ej bedraga,Och dygder ömkansfulla som ej lagtFör andras felsteg snaror. Jag vill dömma,Om andras sorg, att någon gifves sann:Att någre få det äro som de synas,Ej godhet blott ett namn, ej sällhet blott en dröm.

Min dotter! Sången med ditt namn begyntsMin dotter! med ditt namn skall sången slutas.Jag ser och hör dig ej; men ingen kan;Så tanken vid dig fästa; du är vännen,Dit flydda årens skuggor sträcka sig.Om ock du aldrig mer mig skulle skåda,Min röst skall blandas med din framtids drömOch hinna till ditt hjerta — Då jag kallnat —Ett tecken och ett ljud ifrån din faders mull.

Din själs utveckling främja — följa ljuftDin späda glädjes gryning — liksom skönjaDitt växande — dig stundtals hemta seNy kännedom af ting — för tanken under —Lätt vagga dig på rörligt fadersknä,Och trycka faders kyss på lena kinden,Det kunde synas icke gjordt för mig;Finns dock i min natur — och som den blifvit,Jag vet ej hvad der är, men något detta likt.

Och, skulle hat dig läras som en plikt,Jag vet, du skall mig älska, om ock namnetBlir stängt ifrån ditt öra, likt ett ord,Som medför sorgligt öde, — brutet anspråk,Liksom en graf, var kastad mellan oss —Likväl jag vet, du älskar mig, om äfvenMan sökte suga från ditt lif mitt blod,Liksom en fläck — det vore dock förgäfves.Du älskar mig ändå, och heldre lifvet gaf.

Du, kärleks barn! fast född i bitterhet,I själens skakning ammad. Sådant varitDin faders grunddrag; så blir äfven ditt,Och sådant omger dig. Din eld skall blifvaDock mindre grym, och högre lyft ditt hopp.Såf i din vagga sött! från vida hafvetOch från de höjder der jag andas nu,Välsignelse till dig jag ville vefta,Liksom jag tror, ditt lif det kunnat bli för mig.

Julia AlpinulaHic jaceoInfelicis patris infelix prolesDeæ Aventinæ Sacerdos.Exorare patris necem non potui.Male mori in fatis illi erat.Vixi annos XXIII.