Sveriges karta

Jag ser från skolans dar en bild,av fingrar märkt, med plumpar spilld,på kalkad vägg i prima,en karta, klistrad upp på lärft,utav den svenska jord vi ärvt,vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjöpå Skandinaviens halva ö,som, när den sågs från sidan,för vår primanska fantasiett utsträckt lejon kunde blii vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,och tanken hisnade att gåden ändlöst långa vägenfrån Ystad uppåt Torneå, —den nötte man ut järnskor påsom i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provinsi samma färger, som jag minnsfrån kartans bjärta gränser:ett Skåne gult som skördefält,ett Sörmland grönt som björkens tält,då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;där vidtog Ryssland tomt och vitt,och blicken återvändetill Sveas bygd med berg och slätt,små städer liksom smultron tättoch strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,och det var vånda och besväratt hålla hop dem alla;i klassens mummel, läxors susjag hörde deras fjärran brusför mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hänså snabbt som några timmertränpå Västerbottens älver,och barnatårars salta tågförente sig med varje våg,som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med modfrån stad till stad, från flod till flodvi fram till målet lände.Erövringen var lång och svår,men nu var fosterjorden vår,nu, då dess drag vi kände. —

Där förr vi sutto, du och jag,ett släkte sitter nu i dag,som kan vad vi ej visste.Den, som hos oss var främst i led,bland denna ungdom sjönke nedkanhända till den siste.

Nu böjas över kartans bladde huvun små i lockig rad,som efter oss ta arvet.Vad oss synts långt, för dem syns kort,och alla avstånd svinna borti järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,som korsar älvens blåa fjätoch genom fjället spränger.Lokomotivets gälla susi flodsystemets dova bruspå kartan in sig mänger.

Men säg, vad tänker du därvid,du unga ätt i ångans tid,vars kinder kunskap bleker?Har väl i brinnande termindu dörren stängt för fantasin,som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpethon lutar sig i hemlighet,vår barndoms tröstarinna.Med hennes trollglas i sin handi läxans torra ökensandskall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,i bokens bräddar måla ändin bildvärld för de unga!Åt hemmets skog och fjäll och älv,åt järnets döda massa självgiv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varmen Sveriges bild i barnets barm,som mannen skall bevara,som han skall ägna glad en gångsin levnads gärning eller sångoch dö för att försvara!