Murgrön

Liksom mörka murgrönsskotten,som ruinens stenar sira,så ock mina tankar spirafrån en öde, grusad botten.

Regnet vattnar, solen skinermäktigt nog att väcka döde,men min byggnad, den står öde,sköflad, fallen i ruiner.

Fullt af hopp och af försoningoch som grafvens gräs så frodigt,lifvet manar mig att modigtbygga ny min fallna boning.

Men mitt sinnes tankegrenarallt för djupa rötter slagit,allt för säkert fäste tagiti ruinens grus och stenar.

Jag ej mer kan upp dem rycka,och min längtan ljusblind sitter,gömd i remnorna och gitterej att skåda dagens lycka.

Mina drömmars fallna näste,hvarför skulle jag dig lämna?Gaf du ej i dunkel remnamina tankar värn och fäste.

Fri är rymden ju här oppe,genom hvalfvens brustna bågarsolens stråle mot mig lågar,faller regnets varma droppe.

Här få mina tankar skjutafritt i höjden, utan fruktanför en småsint regels tuktanaf sin egen lifskraft njuta.

Här min längtan fäller vingen,och fast hon för ljuset blundar,ser hon syner dock och grundaröfver mänskorna och tingen.

Boning, du, hvars glans försvunnit,och som ej fick fylla kallet,fallen är du, men i fallethar du minnets seger vunnit.

Res dig, skön ännu, ur gruset!I min kärlek skall du lefva,mina tankar skola väfvadig en sommardräkt och sträfva,på dig stödda, upp mot ljuset.